Kvar på tronen blir medelmåttorna

Man kan säga att Norrbottensteatern är modig som sätter upp Amadeus när den spelats så pass mycket i Sverige på senare år. Och vad finns att tillägga sedan 1984 då Milos Forman försatte musiksjälen i spinn för en hel generation med sitt filmepos? Många såg den och hänfördes av dramat om hovkompositören Salieris våndor i mötet med geniet Mozart.
   Men dramat känns fortfarande högaktuellt, och fungerar i en intelligent och ambitiös scenografi där det luktar damm och unket. I mörkret av sin själs lidande lägger Salieri fram sin sak sittandes vid flygeln, liksom vid en rättegång. Hans synd är att vara medelmåttan som dödat geniet Mozart.
   Efter första aktens lätt schablonartade tolkning är jag ändå lite skeptisk. Mest har den handlat om intrigerandet, inte alls särskilt mycket om skapandets våndor. Salieri framställs som elak och listig. Mozart är vidrig, dryg och snålar med sin musikalitet. Och man bara väntar på att flygeln, som tar upp en tredjedel av scenen, ska avfyras.
   Men efter andra akten är känslan annorlunda. Mycket imponerar – det täta agerandet, kostymerna och den där mörka och dammiga scenografin. Växlandet mellan italienska och franska på scenen är makalöst imponerande. Och så småningom avfyras flygeln av Martin Sundbom i rollen som Mozart.
   Samtiden tröttar nog ut sina genier, äter upp dem. I nutiden regerar medelmåttorna där den asociala kompetensen är den största meriten.
   Jag går hem och tänker att det borde bli ändring på den saken.