Det är en fantastisk idé. Att ifrågasätta historieskrivningen. Att fokusera på kvinnorna som svävat omkring så länge i det dolda. Ignorerade, tystade, aktivt bortglömda.
Föreställningen inleds med att Jonas Nordberg, som spelar luta och teorb, går fram till scenkanten och förklarar dess syfte. Att lyfta fram kvinnliga barockkompositörer och musor. Deras hjältinnor. ”Our heroines.” Gott så.
Sopranen Ruby Hughes skrider ut på scenen och sjunger hjärtskärande vackert. Hennes röst är som kristall. Scenografin är ren och enkel, kostymen likaså. Med detaljer som doftar barock, så som dansarnas harlequinkragar. Ett fint sätt att tillföra en dimension till kropparnas silhuetter.
Starkast blir det när de kvinnliga dansarna Sophie Augot och Misa Kommi dansar ensamma till Hughes starka stämma. Då är det som om något berörs. I den lilla stunden darrar något till.
Utöver det faller det mesta platt. Jag är helt för att blanda dans och text. Att låta saker interagera men i det här fallet resulterar det i att jag som publik känner mig skriven på näsan. Jag förstår viljan att berätta om dessa kvinnor, men istället för att låta publiken uppleva dem genom tolkning av deras verk blir vi nu mest informerade. Det är som om allt måste uttalas och översättas. Den italienska texten läses upp på engelska, som en försäkran om att vi förstår.
Övertydligheten eskalerar och når sin kulmen när dansarna kommer ut i tröjor med bilder av kompositörerna tryckta på bröstet. Visionen om denna föreställning ska bankas in i publiken med alla medel möjliga. Ändå stannar den aldrig upp eller går in på djupet någonstans. Det hela är stolpigt och upphackat av lite för långa pauser mellan varje stycke vilket skapar en oro i rummet.
Det är tydligt att alla medverkande är väldigt skickliga, något som föreställningen lutar sig mot som en krycka. Men begåvning räcker inte alltid för att fylla en scen med magi. Det är som att sitta hemma och lyssna på urtrist musik för att musikerna är så tekniskt skickliga. Eller att läsa en roman för att den är grammatiskt korrekt.
Och till syvende och sist missar Heroines sitt tydliga mål. De kvinnor som ska hyllas och föras fram i ljuset döljs bakom myllret av idéer om tydlighet.
Loading ...
