Kvarnströms typiska rörelsespråk – mättat av oändliga steg och lyft i tyngdlöshetens tecken, rasslande händer samt kontrasterande sekvenser av meditativ vila – får mytiska förtecken i Destruction song.
Hela publiken utrustas inledningsvis med öronproppar, eftersom Jukka Rintamäkis musik går att likna vid en serenad av obekvämligheter, där öronskyddet dessutom inger en känsla av avskärmning och distans.
Ett vakuum som sedan ger tillträde till ett science fiction-landskap, en typ av cyberhälsning som för tanken till filmer som Blade runner och Dune. Ur förstörelsens mörker på ödeläggelsens aska tronar cyborger, mutanter och transformers som ett slags människovarelser med inslag av maskindelar och andra yttre element, vilket Helena Hörnstedts kostym ger form åt och de tre dansarna Sofia Karlsson, Janne Marja-aho och Cilla Olsen avsätter kropp till.
På scenen finns ett antal solur, signerade scenografen och ljusdesignern Jens Sethzman. Ett stort hänger från taket och flera medelstora, som likt ljusreflekterande kratrar i kamp mot det eviga mörkret, ligger utspridda över scenen.
Soluren vittnar om tiden som eroderar, natt och dag i en kedja av avlösningar på väg mot nollpunktens ”big crunch” och det svarta hål som vissa är övertygade om att jorden kommer att sugas upp i.
Mitt i denna eviga förstörelse försöker dansarna vinna sin mänsklighet åter, ett anti motståndets rörelser som motstånd. Flera av rörelsesekvenserna går rakt in i själen. Speciellt utsökt är det parti där smäktande gitarrmusik plötsligt höjer sig och två människor framträder i en sirlig duett full av liv och lidelse. En förtvivlad kamp utspelar sig för att inte kapitulera inför förstörelse och mutering men också som kontrast till den mörka plats som så långt situerats fram i dansen.
I Destruction song överskrider Kvarnström och hans medskapare alla slags mytbildningar, men också det egna rörelsespråket till en konstnärlig helhet som berör.
Loading ...
