Niklas Rådström har en lång författargärning bakom sig, han har skrivit diktsamlingar, romaner och dramatik, och dessutom har han nu under en tid haft titeln filmkonsulent, en befattning som innebär en verklig maktposition inom svensk filmindustri.
Kvartett, hans nyligen utgivna samling av fyra pjäser, är en vacker bok. Den är utformad som ett gammaldags pjäsmanuskript, med titeln på en etikett på framsidan.
Trots att pjäserna rör sig på helt skilda plan, i olika miljöer och med egna intriger, genomlyses de alla av en grundtematik som rör talandet och talets konsekvenser.
I den första pjäsen, Lång tystnad. Plötsligt mörker, bekänner Roger Stavin att han har begått ett fruktansvärt brott. Det han gjort är så hemskt att han säger sig ha ”dödat Gud”. Det är en pjäs som försöker belysa den meningslösa ondskan mot en bakgrund av vår tids sensationslystna mediebombardemang. I Roger Stavins förvirrade hjärna talar han med en tevepersonlighet i ett bekännelseprogram, men det kan lika gärna röra sig om en bekännelse för en fängelsepräst eller en psykolog på en anstalt.
Angiveri
I nästa pjäs, Kvartett, undersöker Rådström förräderiet, eller snarare angiveriet. Dramat är ett sorgespel utformat som ett musikstycke. En stråkkvartett repeterar inför en begravning. Det är Irinas pappa som har dött. Han var en framstående musiker i Sovjet, men ett angiveri krossade hans karriär. I pjäsen, där varje persons lögner och sanningar på ett raffinerat vis blottläggs undan för undan, visar det sig slutligen att det var faderns mest begåvade och älskade elev som angav honom.
Kaspar Hauser-historia
Samlingens tredje drama, På vägen till havet, är en Kaspar Hauserhistoria där Rådströms dramatiska begåvning och egenart kommer allra mest till sin rätt. Med sin grymma handling – där ett litet barn utsätts för groteska övergrepp – påminner den mycket om Hitlers barndom. På vägen till havet handlar om att tala utan att ha något språk.
Jenny är en flicka som vuxit upp instängd i en garderob, utan vare sig språk eller kärlek. Hennes sinnessjuke far har enbart kommunicerat med henne genom att skälla åt henne som en hund. När Jenny som tonåring blir räddad ur fångenskapen, ser några forskare hennes öde som en unik möjlighet att studera en språklös människas process till att bli en talande. Men Jenny befinner sig alltför långt in i en ickespråklig värld, och även forskarna sviker henne till slut. I Jennys inre värld talar ständigt ”den vilde pojken” till henne på vacker blankvers. Den vilde pojken fanns i verkligheten på 1800-talet och var en gosse som hade växt upp utan språk bland vilda djur i skogen. Det är ett gripande drama som regisserades av Peter Oskarsson och spelades 1998 på Teater Galeasen och Folkteatern i Gävle.
Fyra aspekter av talandet
Det sista stycket i kvartetten är Tala! Det är så mörkt, som ursprungligen skrevs som ett filmmanus. Dramat handlar om Sören, en ung nazist som inleder ett terapeutiskt samtal med Jacob, en judisk läkare. Det är bokens mest statiska drama, som i sin slutna form och sin absoluta dialogform fungerar utmärkt som läsdrama, men som ur en performativ aspekt ter sig svårspelad. Genomgående för Kvartett är visserligen att i princip all handling utspelar sig i dialogen och inte i handlandet. Vid sidan av ordväxlingarna förekommer det inte några stora dramatiska rörelser och Tala! Det är så mörkt är det mest tydliga exemplet på detta.
Men nu är Kvartett en läsning och som sådan är den mycket spännande. Den första pjäsen ringade in bekännelsen, den andra angiveriet, den tredje pjäsen gestaltade det språklösa talet, och det sista dramat tematiserade det terapeutiska, läkande samtalet. På detta vis har Kvartett ringat in något så stort som fyra aspekter av talandet och samlingen har blivit en sammanhållen och läsvärd helhet.
Loading ...
