Kontor är en tacksam arena för relationell dramatik, välkänd från teve. Play teaterkonst iscensätter med multiprojektet The famous Swedish project kontoret i en övergiven lokal på Prästgårdsängen, ett uppmärksammat bostadsområde i en välbärgad del av Göteborg. Lokalen, en gång tänkt som en gemenskapsfrämjande samlingslokal, slutade som butik i en ohjälpligt nedåtgående spiral. Perfekt för Linda Wallgrens idé om att flytta ut aktionen från de traditionella teaterrummen.
De sunkiga resterna av affären är dolda bakom sobra draperier. Blå heltäckningsmatta dämpar också ljuden. Lysrör i taket – svåravvägda för spel, allt är inte så enkelt som det förefaller. Skrivbord i rad. Datorskärmar, telefoner. Kaffemaskinen ståtar som ett altare omgärdat av ritualiserade rutiner. Här tar Martin Molin, i rollen som medarbetaren Fredrik, emot oss – studiebesöket. En väl fungerande ram för de personutvecklande turer som förevisas.
Vad de jobbar med på kontoret får vi aldrig veta. Play är ute efter det andra, allt det vi ska vara för att bli de väloljade kuggar i arbetslinjen. För att öka smidigheten i organisationen har coachen Björn (Ulf Rönnerstrand) engagerats. Honom ser vi bara i projicerade filmavsnitt, men övningarna de lärt under skogsutflykten utför personalen lydigt på golvet, varje dag. Kroppsspråket får en välgörande förhöjning i Fredrika Byman Mobergs koreografi.
Alla som deltagit i någon form av utvecklingsdag kan känna igen sig. Play serverar kvasipsykologiserandet med humorkantad finess. Någonstans mitt i allt anar vi människorna. Och häpnar över anpassningsbenägenheten. Att gilla läget är säkrare än egen profilering. Gruppen är självstyrande, även vad gäller förtryck. Tjuriga Robin (Frida Sundström) får på pälsen. David (Michael Engberg) har aldrig en chans att utveckla sin empati. Fredrika Byman Mobergs Marit är friare av naturen, avundsjukt betraktad av Johanna Zandéns överorganiserade Maj. Musikerna Martin Molin och Evelina Hägglund liksom teknikern Christofer W Fogelberg deltar. Musik och bildspel bidrar till Play teaterkonsts komplexa signatur.
Tänkvärt underhållande, men aningen långt med dubbleringar av scenerna på film. Särskilt slutet blir utdraget övertydligt. Greppet är inte nytt precis, men att byta miljö öppnar perspektiven. Även på teaterkonst.
Loading ...
