Av alla gästregissörer som har kommit och gått på Moomsteatern genom åren är Kajsa Bramsvik en av dem som bäst lyckats integrera sig med teaterns speciella förutsättningar. Nu har hon bearbetat John Steinbecks Möss och människor till en Moomsversion.
Historien är en av få i världslitteraturen som har en förståndshandikappad huvudperson. I Bramsviks version spelas Lennie av Gunilla Ericsson, intellektuellt funktionshindrad medlem av Moomsteaterns fasta ensemble. Det ger en särskild dimension.
Men genom att göra rollfiguren till kvinna läggs fokus inte så mycket på
förståndshandikappet som på könet. Möss och människor silas genom en genuskritik, där Lennie anklagas för att vara flata, minst lika mycket som för att vara dum. Hennes underordning blir dubbel.
Georges (Hugo Emretsson) solidaritet med Lennie får också en feministisk aspekt, och machomaskuline Curlys (Jonas Carlström) behandling av Mae (Anna Persson) får även den en förnyad genuskritisk vinkel. Miljön är dock fortfarande Kalifornien under 1930-talsdepressionen, med vagabonderande lantarbetare och patriarkala egendomsägare.
Bramsvik lyckas framkalla den speciella hjärtevärmande Moomsstämningen, utan att för den skull tappa styckets brutala tragik. Hon har också flätat in dans- och sångnummer i scenbytena. Lynette Koyana framför ömmande vemodssånger med drag av både soul och sydafrikanska arbetsvisor. Lite hillbillybanjo flikas också in.
Det kan bli lite väl frejdigt musikalunderhållande när arbetarvagabonderna hugger in i skördesysslorna med danssteg till musik. Mindre lyckat är också det överspel som vissa inlånade skådespelare tycker sig behöva på Moomsscenen.
Loading ...
