Kvinnan från havet på MDT

Temat är lika klassiskt som uttjatat. Äldre man gifter sig med yngre övergiven kvinna. Yngre kvinna tröttnar, när väl tryggheten är säkrad, och börjar längta bort. I huset finns också två styvdöttrar som självskrivet inte accepterar pappans nya kvinna.
   Petra Brylander gör rollen som Ellida – kvinnan från havet. Med sitt midjelånga blöta hår liknar hon en sjöjungfru. Och det är så hon känner sig. Hon tillhör havet mer än landet och längtar efter friheten. En dag kommer en sjöman hon en gång var förälskad i och vill att Ellida lämnar sin nya familj och följer med honom tillbaka till havs. När hon så får tillåtelse av sin man att fatta ett eget beslut väljer hon, trots sin rastlöshet, tryggheten. I samma veva låter sig den äldre dottern övertygas om giftermål med sin gamla lärare, trots att kärlek och åtrå saknas.
   Nej, till Intiman får man gå för detaljerna i stället för helheten. Nämnas bör Mari Götesdotter och Hanna Sjögren-Devrient som spelar de två styvdöttrarna med en skön blandning av skräckfilm och dockteater i strikta flätor och med ett finurligt minspel. Tillsammans med en scenografi som påminner lite om ett kristet avskalat hem à la Fanny och Alexander skapar de en lovande obehagskänsla, som tråkigt nog inte får blomma ut.
   Ellida undviker, efter sitt beslut, havet och börjar i stället brodera. Nöjer hon sig med det? Hon säger själv att hon har utvecklats, att hon har lärt sig att anpassa sig. Säkerligen ironiskt menat av Susan Sontag. Men det räcker inte. Det blir platt och lämnar inga avtryck.