Kvinnan som låter folkhemmet möta finkulturen

Jag har stämt möte med Birgitta Egerbladh i Operans glittriga Guldfoajé. Blotta närvaron av den jordnära norrländskan får det pompösa rummet att krympa och kännas mänskligt. I sin person för hon med sig en känsla av naturlighet som ingenting tycks kunna rå på. Inte ens detta att plötsligt vara huvudattraktionen i en balettafton på den prestigefyllda nationalscenen. På min fråga hur det känns så här en vecka före premiären svarar hon glatt: ”Det har varit väldigt roligt att göra det här. Jag fick många dansare, en hel orkester och en stor scen. Men då och då slås jag av tanken; vad gör jag här? Hur gick det här till? Man har ju en stor respekt för det här huset, Operan.”

Beställningen kom i en period då Birgitta redan var strängt upptagen och hon har haft mycket kort tid på sig att arbeta med dansarna. Det har lett till att hon modifierat sitt sätt att arbeta. Hon har dämpat sina behov av att improvisera och istället använt sig av förberett material. Det innebär också att hon inte använder talad eller sjungen text som en integrerad del av föreställningen utan koncentrerar sig på rörelsen. Men, säger hon, dansarna är inte helt tysta de öppnar munnen några gånger.

Använder sig av dansarnas erfarenheter
Att arbeta med en helt ny kategori artister, klassiskt skolade dansare, har inte varit något problem för Birgitta. Tvärt om får jag en känsla av att det redan på ett tidigt stadium måste ha sagt ”klick” mellan henne och dansarna. När hon under hösten skulle välja ut ett gäng till sitt verk var det över trettio som ville vara med. Till slut kunde hon inte förmå sig att välja bort någon av dem eftersom hon tyckte att alla var så fina. Så istället för arton dansare blev det trettiotvå.

”Min utgångspunkt har varit att försöka lyssna till dem och ta reda på vad som är specifikt för deras vardag. Vad det innebär att vara klassisk dansare. Jag har fått en väldig respekt för dem och för hur de arbetar här i huset. De har så mycket att göra hela tiden. De kastas mellan olika stilar, olika behov och så vidare. Och kravet på disciplin och perfektion. Det är ju både en fördel och en nackdel. Men det kan bli en hård press att hela tiden tvingas leva upp till höga krav.” Birgitta är visserligen väl medveten om att perfektionskrav finns hos alla yrkeskategorier i dagens samhälle, men hon framhåller det specifika för just de klassiska dansarnas situation. Det hårda fysiska arbetet sex dagar i veckan, med tåspetsdans för kvinnorna och upprepade tunga lyft för männen.

”Det var inte många som visste vad jag gjort eller som sett några av mina stycken, men det kan jag förstå. De jobbar sex dagar i veckan, har föreställningar och familj. Ja, jag har fått en förståelse för hur det kan vara att jobba här inne.”
Det var i mötet med denna främmande värld som hon fick inspiration till det nya verket. ”Jag har utgått från den situation jag kommit till. Vi har improviserat kring tankar och teman som; Hur känns det att vara i ett slags kontrollerad kropp och dess motsats, att släppa på kontrollen. Att hela tiden hålla balansen och att tillåta sig att släppa på den.”

Utmaningen för Birgitta har varit att omvandla sin upplevelse av dansarnas vardag till något allmängiltigt. ”Vi har ju alla behov av att ha kontroll på livet. På något sätt skall man gå upprätt genom svårigheterna man möter. Men man tappar taget och det blir kaos. Så händer det hela tiden saker som man inte kan förutse.”

Positivt gensvar
För några veckor sedan talade jag med en av de dansare som är med i Birgittas verk. Han berättade att varken han eller hans kollegor hade arbetat på det sättet förut. Därför är jag nyfiken på vad Birgitta tror att mötet med hennes speciella stil har gett dansarna. Hon säger att hon har försökt skapa kontraster mellan det komplicerade och det enkla för att ge det enkla uttrycket ett värde. Hon har velat visa dansarna att man kan arbeta enkelt på scenen för att hjälpa dem att hitta ett slags avspänning. Hon vill att de skall känna att de kan vara sig själva. Att de inte är en roll utan att de är sig själva.

”Normalt sett jobbar man ju komplicerat i den klassiska baletten, man dansar mycket, man anstränger sig mycket, man rör sig mycket och det är många på scen samtidigt. Jag har velat gå emot det. Man kan få ta det litet lugnare. Man kan stå rakt upp och ner.” Efterhand har hon fått många positiva reaktioner från dansarna och hon upplever att de har tyckt att det har varit roligt att arbeta fram ett verk på hennes sätt. ”Jag tror att de har börjat upptäcka värdet i det enkla, i avspänningen. Vi gjorde en improvisation första dagen vi var nere på scenen. De fick bara stå, gå och sitta och det märktes att de kände liksom ett lugn för de började inte spela och hitta på utan de bara gick och stod. Och det blev jättespännande. Efteråt sa de till mig: ´Det var så roligt` och ´Det här hade vi inte kunnat göra för en månad sedan`. De upptäcker saker precis som jag också gör. Vi upptäckter saker tillsammans.”

Folkhemmet och identiteten
Ni som sett något av Birgitta Egerbladhs verk, till exempel ”Hemliga rum” eller ”Kvällsmjölkning”, ni vet att det är lätt att känna igen sig i hennes koreografi. Man skulle kunna säga att hennes verk återspeglar det svenska folkhemmets utveckling. Jag frågar henne hur denna unika stil har utvecklats. Hon funderar en lång stund innan hon svarar att hon inte riktigt vet hur den har utvecklats bara att det har skett successivt. ”Det började redan på det glada åttiotalet. Jag tror att det började med ”Lappkast” och med att jag och Barbro Smeds gjorde en föreställning som var ett slags femårsjubileum. Där gjorde vi bitar från saker vi hade gjort tidigare och ramen kring föreställningen var rekvisita från folkhemssverige.”

Hon tror att hennes sökandet efter ”Folkhemmet” har sin grund i en djupare önskan att finna en identitet. ”Jag är född på femtiotalet och det intresserar mig att ha ett förhållande till min historia. Jag är väl litet nostalgisk av mig och litet knäpp men Folkhemmet var min uppväxttid. Det intressanta med den tiden var att det var en sådan tid av optimism. Sedan dess har samhället krackelerat och det är också intressant. Det är allmängiltigt på så sätt att man tror att något skall bli bra och så blir det inte det. Det är ju igenkännbart även på ett rent mänskligt plan.”

En del av identiteten är det norrländska och likt många andra norrlänningar har hon vägrat bli stockholmare. Samma behov av att finna och bevara sin identitet är en viktig drivkraft i hennes skapande ”Det har att göra med behovet av att hitta ett eget språk. Nu känner jag att jag har hittat en frihet att kombinera olika saker med varandra. Till exempel att kombinera olika sorters musik med ett helt annat sceniskt uttryck eller rekvisita.” Men det har varit en kamp och hon har fått leta länge efter friheten att våga vara sig själv och våga göra som hon vill. ”Det tar en enorm tid. Man växer upp och man lär sig teknik och system och hur man skall dansa och hur man skall göra saker. Vad som är tillåtet på en scen om man är en modern dansare. Det är hela tiden en kamp att bryta mot måsten, konventioner och förväntningar. Men till slut hittar man sitt och nu har jag börjat hitta ett slags språk.”

Och att gå vidare
Därför tycker Birgitta att det är otroligt roligt att arbeta just nu. Men samtidigt är hon väl medveten om risken att fastna i en stil och hon inser att hon måste fortsätta att gå vidare. I detta att gå vidare har det ibland funnits en önskan att sluta vara humoristisk. ”Jag har flera gånger tänkt att nu skall jag göra ett rakt igenom allvarligt stycke. Nu är det slut på skämten. Men för mig har det blivit så att jag inte kan hålla mig från att vara humoristisk. Jag har ett behov av det. Jag vill vara det i mina stycken, men jag vill vara både och, och där emellan.”
Själv är jag glad för att hon inte ens i sitt mest allvarliga verk helt lyckas sluta vara humoristisk. Birgitta Egerbladhs humor behövs i dagens kravfyllda samhälle. Hennes humor är igenkännandets stilla glädje som känns befriande.

Kanske var det en av orsakerna till att hon lyckades med ytterligare ett steg i sin utveckling. ”Hemliga rum II”, en dansföreställning för mellanstadiebarn. Hon berättar att hon var ganska osäker på om barnen skulle kunna förstå hennes ”språk” eftersom hennes verk är associativa och saknar en tydlig handling. ”Utmaningen var att göra min egen form av dansteater men att göra något som är angeläget för barn. Därför var det en enorm glädje när vi hade provpublik sista veckan och man kände att barnen var med.” Hon tror att hon lyckades för att hon försökte vara sig själv och inte försökte anpassa sig på ett överdrivet sätt. ”Man måste ju ta hänsyn till att man berättar något för barn, men man får inte överanstränga sig för då blir det för tillrättalagt. Barn förstår mer än man tror.” Säger Birgitta Egerbladh som likt en frisk vindfläkt från folkhemmet svept genom kulturens högborg och blåst bort mängder av teaterdamm.