Det är vinter på brukspatronens ägor. Teatersnön faller över flygeln i fonden och det är dagen före julafton när mamma fru Stålberg (Ann Petrén) och äldsta dottern Elin (Elisabet Carlsson) väntar på att deras män ska komma hem. De längtar underbart kroppsligt, läser erotiska böcker och hånglar med väggarna. Medan lillasyster Agda (Lotta Östlin Stenshäll) försöker hitta sin kvinnlighet på de hårda pallarna i hemmet.
Så kommer så de efterlängtade, tillsammans med den lika efterlängtade sonen Helge (Jonas Hellman-Driessen). Och med honom hans blivande fru. Skådespelerskan Ester (Maria Sundbom).
När Stockholms stadsteater sätter upp Anne Charlotte Lefflers pjäs Skådespelerskan, som gick för utsålda hus på Dramaten i slutet av 1800-talet, är det absolut ett 1800-tal med en radda konforma, hopknäppta klänningar och byxor i en borgerlig verklighet kryddad med julklassikern från 1939, Aladdin. Originalets te är utbytt mot glögg och den stumme sonen blir, härligt och okommenterat, mer och mer queer ju längre föreställningen pågår. Så långt är allt alldeles underbart. Lägg därtill Ann Petréns mamma och äldsta dottern Elins gemensamma spel, deras små gester som styr familjen och konformiteten, en knyck på nacken, ett ögonkast. Bara det är värt biljetten.
Skådespelerskan Ester är ett jättelikt hot. Mot familjens kvinnors liv och kanske mest för att hon är det som de aldrig blev eller hade möjlighet att bli – en egen människa. Och hon är pjäsens diskussion: kan man vara hustru utan att göra avkall på sitt eget liv? Svaret är nej. Det är en jäkla tur att Ester inte tar livet av sig, som så många av hennes litterära hjältinnevänner, utan väljer sitt eget liv, och på vägen dit får vi uppleva ett underbart teatralt spel av Maria Sundbom.
Men varför använder man verbens pluralisformer? Ingen människa, ens på 1870-talet, sa äro. Att man valt att spela på skriftspråk, för jag antar att det är ett aktivt val, gör tyvärr föreställningen klumpig. Och kanske bidrar det till frågan som dykt upp då och då under föreställningens gång, om det var just den här, en smula daterade, pjäsen man skulle sätta upp som nummer två i projektet Modärna kvinnor.
Loading ...
