Guds finger möter Adams i Michelangelos Sixtinska kapell och frågan hur man gör för att bli konstnär besvaras av en manskör mässandes ”Mandom”. Det råder ingen tvekan om vad Anna och Berta, dessa två kvinnliga konstpionjärer, har att slåss emot för att uppfylla sina konstnärsdrömmar. Duon i Anna och Berta utgörs av inga mindre än Anna Nordlander (1843-1879) och Berta Hansson (1910-1994), målarsystrar i olika tidsåldrar, sammanlänkade av sitt pionjärskap och sin anknytning till Västerbotten.
Föreställningen hade premiär på Västerbottensteatern i slutet av förra året och har nu nått Stockholm. Inramningen är enkel; en uppstoppad räv och en stubbe symboliserar hembygden medan ett bord med ett Eiffeltorn i miniatyr, en dödskalle och en gipsbyst skvallrar om den stora världen och konsten. Det är inte svårt att se vad som triggat manusförfattaren tillika regissören Bodil Carr Granlind med dessa kvinnors levnadsöden.
Berta som bränner vid slåtterfolkets ärtsoppa för att få en ursäkt att börja på folkhögskola. Livet som lärare i Fredrika som byts ut mot konstnärskapet i Stockholm. De saknade barnen och den tilltagande blindheten. Anna som uppfostras med ”Konsten att bli en god matmor”, men lyckas ta sig från livet som prästdotter i Skellefteå till Stockholm och Konstakademiens nyinrättade fruntimmersavdelning. Studierna i Paris och en alltför tidig död. Allt gestaltat utan vidare åthävor av Bodil Carr Granlid (Anna) och Margareta Niss (Berta).
Gunnar Edander, kompositören bakom bland annat Jösses flickor, har skrivit musiken och på scen medverkar och interagerar musikern Pia-Karin Helsing. Musik och gestaltning smälter ihop till en fin enhet, mycket tack vare sångtexterna där Berta Hansson själv uppges som upphovskvinna tillsammans med Edith Södergran. I sina tunikor och hängselbyxor är ensemblen som klippt ur en Gudrun Sjödén-katalog och den avvikning som sker för kulturtantens upprättelse är på blodigaste allvar. Aldrig kommer heller musiken så nära Edanders ”Åh åh åh tjejer” som i numret ”Jag är ingen kvinna, jag är ett neutrum”.
Annars ligger det stora motståndet inte bara i styrkan i dessa kvinnors berättelse, utan i detaljerna. Den befriande munterhet hos Margareta Niss Berta, Annas stillsamma trots i Bodil Carr Granlids gestaltning och, framför allt, den sällsamma närvaro som uppstår i projektionerna av Annas och Bertas konstverk.
Loading ...
