Kvinnoliv och kärlek på Strindbergs Intima Teater

Handlingen är provocerande enkel: en kvinna längtar efter en man, får honom och blir en lycklig hustru och mor. Tre sopraner gestaltar en kvinna som är obekväm med detta ideal samtidigt som hon längtar efter det.
   Regin gör allt för att distansera sig från de gamla texterna; när kvinnan sjunger om sin moderslycka får hon klappa en uppstoppad hjort, och scenografin är ironiskt överkvinnlig med spetsar och rosetter i kubik. Drastiska moderna dikter tonsatta av Lotta Wennäkoski sprängs in emellan och ger en tragikomisk effekt med dagistanter och disk mitt bland Schumanns svärmerier om stjärnesjälar och myrtenkronor.
   Men föreställningens starkaste ögonblick är ändå när Schumanns musik får stå för sig själv, helt utan ironi. Hans tidlösa styrka ligger i att han besjälades av något han trodde på och därför, i all sin eventuella inskränkthet, hade något han ville berätta. Denna föreställning fastnar däremot i ett tillstånd av opposition mot det gamla, men utan kraft att ta sig ut ur protesten och skapa något nytt.
   Det finns många starka talanger i denna föreställning, både i orkestern och på scenen. Ge dem en historia att berätta nästa gång!