”Varför har Gud gett mig en hjärna om han inte vill att jag ska använda den?” En ung svartklädd kvinna står ensam på scenen och försöker finna den sanna tron genom att skrubba trappan med en tandborste. I god tid inför den gyllene regelns dag (den 5 april) har monologen Genom den trånga porten premiär. Den bygger på Karen Armstrongs självbiografi, religionshistorikern bakom projektet Charter for compassion och FN:s instiftande av nämnda dag.
Idén är att denna gyllene regel om medkänsla är grunden i alla religiösa, andliga och etiska traditioner, och att den medkänslan kan användas i ett slags interreligiöst eller bara medmänskligt samarbete för att ”bryta ner alla murar som byggts i politikens, ideologiernas, dogmernas och religionernas namn”. För Karen Armstrong kan en del om murar. Som 17-åring valde hon att gå i kloster. Sju år senare valde hon att lämna klostret. Däremellan utspelar sig en både vacker och hemsk, och absolut intressant, historia om religiös övertygelse och tvivel, men också om uppväxande, samhörighet, misogynitet, längtan efter vänskap, pockande undanträngd sexualitet.
Framför allt fokuserar pjäsen på förhållandet mellan kroppen, intellektet och tron. Det är Sara Lindh själv som har scenbearbetat boken, ett initiativ som kan ses som en sorts fortsättning på Carola och jag, som hon skrev om sin egen religiösa uppväxt (där hon verkade ha lättare att få kontakt med Carola Häggqvist än med Gud). Och här finns mer av det djup i diskussionen som jag efterlyste då, samtidigt som den unga kvinnliga identitetsproblematiken går igen och knyter ihop. Sara drogs till musiken, Karen till böckerna.
Genom den trånga porten är allvarligare, mörkare och längre. Medan Karen kämpar med sin tro i sju år kämpar jag med träsmaken i baken i tre timmar. Allra hårdast kämpar Lindh: med att bevisa att texten håller för teater i det här formatet.
Men trots att det är finkänsligt bearbetat – ett öppet kvinnoporträtt samtidigt som det finns en tydlig ambition att pilla på var gränsen till fundamentalism går – och fint regisserat av Rickard Günther, för att inte tala om gudabenådat närvarodarrande spelat av Lindh, blir jag inte fullkomligt övertygad om den saken. En strykning av det biografiskt föredragslånga till förmån för de poetiska, rörliga, dramatiska delarna skulle kanske kunna omvända mig.