Kvinnornas Ibsen

”Nej, ta inte min hand riktigt så tidigt, vänta lite”.
   Scenen är avskalad, svarta dörröppningar gapar i fonden. Agneta Ekmanner vill om och om igen ta om scenen där hon och Marie Göranzon båda sörjer den unge Erhart Borkmans avfärd men ändå inte kan mötas, systrarna Ella och Gunhild har alltför mycket mörk historia mellan sig.
   ”Se inte på henne just där”
   Regissören Hilda Hellwig ligger på knä framför de två skådespelarveteranerna, intensivt lyssnande till varje tonfall och gest. Det ska bli Ibsen på Dramatens stora scen, hans näst sista pjäs, John Gabriel Borkman.

Ljummet Ibsenintresse i Sverige
I år var det 100 år sedan Henrik Johan Ibsen dog och i Norge hyllas han med dunder och brak men i Sverige är intresset ljumt. Vi hejar på vår egen nationaldramatiker Strindberg som inte var nådig i sin kritik av den samtida norrmannen.
   Eller så är det som Hilda Hellwig säger:
   – Vi lever i en kultur som står närmare Shakespeare, som beskriver allting i bilder. Ibsen använder språkliga nyanser som vi inte avlyssnar.
   Hon tillhör det lilla fåtal svenska regissörer som ändå valt att fördjupa sig i Ibsens dramatik och snart har hennes John Gabriel Borkman premiär. Ett stycke om en man som allt sedan en finanshärva där han tilldömdes ett fängelsestraff suttit inlåst i sitt hus med sin hustru som dock inte längre talar med honom. Borkman rannsakar sig själv men frias varje gång i sin inre domstol. På hans ålderdom ställs saker på sin spets, gamla trådar som löpt genom livet blir synliga och självbedrägeriet tar ut sin rätt.

Här finns samma grundfrågor, samma moraliska dilemman, som fick Hilda Hellwig att först fastna för Ibsen.
   – Det är kampen mellan Dionysos och Kristus – plikten och njutningen.
   Det var i samband med att Bergen var kulturhuvudstad år 2000 som Hilda Hellwig blev Ibsen-regissör. Hon bjöds in att regissera det stora hjältedramat Kejser og Galilæer med influenser från antiken. Men oavsett den yttre inramningen, om det handlar om mytiska hjältar eller realistiska borgare, är det samma problematik, samma teman som Ibsen tar upp och som fascinerar Hilda Hellwig.
   – Det handlar om en fråga, den viktigaste: Vad är det som får oss att bli lyckliga? Det är inte många som mäktar att ta sig an ett sådant filosofiskt spörsmål. Ibsen klarar av frågor om både privat och offentlig moral. Men han är ingen moralist, tvärtom så avslöjar han moralisternas dubbelmoral. Borgerskapets hela diskreta charm. Han klär av kejsaren så att han står naken framför oss.

Klarsynt om könens positioner
I sina moraldiskussioner ställer Ibsen inte bara plikt mot njutning utan också individ mot kollektiv. Är det den egna utvecklingen eller kollektivets bästa som bör styra vårt handlande?
   – Det intressanta är att individens frihet handlar om det sorts självförverkligande som krävs av mannen. Det idealet har inte förändrats sedan 1800-talet och det har förödande konsekvenser fortfarande idag.
   Hilda Hellwig försöker inte anpassa Ibsen till nutid men tycker att hon när hon tränger djupare in i texten ser vår egen tid återspeglas i borgerskapets 1800-tal, bara ännu tydligare när samtidens bludder skalats bort. Ibsen var klarsynt, inte minst när det gäller könens positioner.
   – Huvudfrågan i John Gabriel Borkman är varför man och kvinna inte kan mötas. Ibsen presenterar två kompletta ideologiska underbyggnader: en för vad mannen ska vara och en för den perfekta kvinnan. Och om de följer de idealbilderna har de aldrig en chans att mötas. Det är en oerhört dystopisk bild han målar upp. Och den finns delvis kvar i dag, menar Hilda Hellwig.
   – Kvinnorollen har förändrats men hur vi uppfostrar våra söner och vad vi kräver av våra män är i stort sätt detsamma.

Regissören Sara Cronberg repeterar just nu sin andra Ibsenuppsättning. Hon gjorde Hedda (som i Hedda Gabler) på Malmö dramatiska teater för ett drygt år sedan och nu sätter hon upp Frun från havet på Stockholms stadsteater. Hon älskar Ibsens fantastiska skicklighet i att berätta historier.
   – Han är oerhört driven dramaturgiskt. Dessutom är hans skildringar av människor väldigt nyanserade och därför intressanta. Han var en stor människokännare.
   Men hon har också fastnat för hans tankar kring människans villkor.
   – Det handlar om att försöka skapa sig ett utrymme inom de begräsningar som man har. Att man måste fortsätta att kämpa för sin frihet trots alla kompromisser som man tvingas till. Den konflikten mellan kompromisser och personlig frihet känns väldigt aktuell idag.

I Frun från havet ställs de frågorna på sin spets. En kvinna ställs inför valet att följa en ungdomskärlek ut i havet eller att stanna hos sin make.
   Men trots Ibsens stora känslighet i sina porträtt tycker Sara Cronberg att tiden delvis sprungit ifrån honom. I dag är kunskapen om människans psykologi så oerhört mycket större än på Ibsens tid, även bland allmänheten, och det ställer krav på iscensättningen av hans pjäser.
   – Han förklarar allt, vilket gör att det lätt blir lite duktigt och präktigt. Det gör att jag som regissör måste skapa mystik genom att hitta fler nivåer i spelet för att göra det spännande.

Ibsen får för lite kredd
Och just det lite lättillgängliga i kombination med hans oerhört effektiva berättarteknik tror Sara Cronberg har bidragit till att Ibsen aldrig fått samma ställning som Strindberg i Sverige.
   – Han ses om lite för enkel, lite lättviktig medan Strindberg är mer ångest. Ibsens dramaturgi är identisk med den som används i amerikanska filmer och det anses inte fint i Sverige.
   Även Hilda Hellwig tycker att Ibsen fått för lite kredd i Sverige, men hon tror mer på att det beror på okänsliga översättningar.
   – Man tror att 1800-talsnorska lätt översätts till 1900-talssvenska, men det stämmer inte. Ibsen var för sin samtid så oerhört djärv i sitt språk. När han låter Regine i Gengångare säga ”skit samma” så är det en bomb som släpps – det är något så oerhört. Man måste kunna förhålla sig till det och försöka hitta starka uttryck för de här verbala bomberna som vi inte längre känner igen.

I kombination med det textbaserade i hans dramatik.
   – Vi har inte samma förhållande till det talade språket och har svårt att lyssna på en text. Det är därför viktigt att visualisera så att hans djärvhet framgår i uppsättningen.
   För Hilda Hellwig är formen oerhört viktig, men aldrig på bekostnad av det som sägs. Det är därför hon kryper så tätt inpå sina skådespelare och med fokuserad blick försöker förstå och förklara varje liten rörelse.
   – Jag bryr mig så oerhört mycket om karaktäriseringen och det gör det lätt att arbeta med formen eftersom skådespelarna är med på noterna. De vet vad de gör.