Självbiografin I skuggan av San Siro kom för ett par år sedan och nu har Länsteatern i Örebro, i briljant regi av Isabelle Moreau och med en lysande fartfylld dramatisering av Christian Augrell, satt upp pjäsen med samma namn.
Martin Bengtsson var på väg mot stjärnorna. Med ungdomskontrakt med Inter och med drömmen – som nästan fått honom att försaka allt killar i hans ålder gör – inom räckhåll. 16 år gammal flyttar han till Italien. Skadeperioder stoppar träning och karriär och han lamslås av kolsvarta tankar med självmordsförsök som följd.
Vit avskalad scenografi svarar mot tomhetskänslan som Martin slåss mot och blir också perfekt fond för bildprojektioner. Som livets bingolottoluckor fungerar de i scenväggen dolda skåpen där rekvisita plockas ut och in. Matchtröjor, gosedjur och kallt som is: spegelskåpet med italiensk svid och dito brillor.
Hans-Christian Thulin gestaltar monologens många karaktärer med total närvaro, innerlighet och den dos humor som behövs för att balansera ångesten som ömsom sipprar, ömsom sprutar ur rollkaraktären.
Från tioårigt träningsfreak, till deprimerad ung man. Från liten eremitpusselkille som häckar i dagishörnet, till tokförälskad tonåring som pusslar träningstid med kärleksdito.
Allt från prilliga dagisfröknar till olika tränarpersonligheter har Thulin koll på. Att publiken skrattar igenkännande när han gör Martins Röda Prince-rökande pappa har sin förklaring. Bengtsson var aktiv i den fria teatergruppen Martin Mutter och det är på deras tidigare scen rollkaraktären Martin får en annan sorts huvudroll än den fotbollsplanen erbjöd. En symbolisk saltomortal som nästan sliter hjärtat ur bröstet.
Jag är totalt känslobombad när jag lämnar salongen. Vill omfamna hela ensemblen och Martin Bengtsson. Jag är glad fast gråten värker i halsen. Glad för att jag fått uppleva teater när den är som bäst. När rollbesättning stämmer och när budskap går fram. När scen, musik och ljus förstärker och höjer. När man lämnar salongen och vet att det här är bland det absolut bästa på länge.