Två pjäser från den elisabetanska epoken har premiär samma helg i Stockholm, på varsin institutionsscen. Grundtonerna är vitt skilda – Suzanne Ostens Edvard den andre leker allvar på queervis och Staffan Valdemar Holms Hamlet stångas i en hermetisk heterohierarki – men vid båda dessa kungliga hov laddas den hotfulla stämningen av märkliga fysiska uttryck, famntag som är våldsmarkeringar, slagsmål som är omfamningar. Och i båda berättelserna vävs glimrande elektronicatrådar in, med experimentella kvinnliga sångröster.
Musiken är viktig här: systrarna Casady i Coco Rosie gör all skillnad i Holms Hamlet. Till magiskt pling, ring, klonk och skrap ger deras trevande, säkra, nerviga och utmanande stämmor en alternativ röst åt de kvinnliga subjekt som annars endast får utrymme som madonna/hora-objekt: drottning Gertrud (Stina Ekblad) i första damen-frisyr och dito pärlcollier samt en domnad och slöberusad Ofelia (Rebecka Hemse).
Resten är som bekant män: Jonas Malmsjös Hamlet i intellektuell tvivlarpolo, Örjan Rambergs hala kung, Börje Ahlstedt och Tomas Pontén i trötta tjänstemäns eller maffiaunderhuggares grå kostymer, Magnus Ehrners obehagliga Polonius och Erik Ehns hetsiga Laertes.
Det är en långsam och statisk uppsättning. Vi vistas i en kyligt beige Roy Andersson-värld, fast med sexualitet i, om än mest tvångsmässig och tragikomisk. Skåpsupandet sker öppet, möjliggjort av ölautomaten i Bente Lykke Møllers institutionsmiljö av soffor och draperier i skala från sand och senap till diarré.
Men det statiska sticks och fräser av plötsliga kantigheter, avbrutna gester, ryckiga rörelser och språkliga obekantheter. Holms bearbetning har lagt några intertextuella snitt och opererat in Henrik Ibsen, August Strindberg och Ingmar Bergman i William Shakespeare. Det blir märkligt nog inte gubbröra utan intelligent metateater. Som när stycken ur Fanny och Alexander utgör den bekanta ”pjäsen i pjäsen”. Referenser och text i lager på lager, som i Peer Gynts lök, som också skalas på scen.
När en efter en dör på slutet får Horatio (Robin Stegmar) bli berättare. En berättelse om döden och teatern, som riktar in sig på att leka med våra hjärnor snarare än hjärtan och magar. En isig och frustrerande rebus som lämnar mig njutbart förvirrad och fascinerad. Med de ambivalenta kvinnliga rösterna ringlande kvar i öronen.
LÄNKAR
Den amerikanska electronicaduon Coco Rosies webbplats och Myspacesida.
Nummers recension av Edvard den andre på Stockholms stadsteater.
I Lars Noréns Hamlet från i somras försökte Lo Kauppi göra Ofelia till subjekt genom en helt annan fysisk kraftfullhet. Läs hennes krönika i Nummer om tankarna kring den rollen.
Loading ...
