För att vara en Vilda västernopera är det ovanligt lite pang-pang. Jag förväntar mig hela tiden att Clint Eastwood med kisande ögon skall komma in på scenen. Vilket han naturligtvis inte gör. Regissören Stewart Laing, som också står bakom scenografi och kostym, undviker noga att använda sig av sådana uttjatade symboler. I stället fokuserar han på det framväxande samhället. Urtidsskogar huggs ner och de nödtorftiga barackerna ersätts alltmer med beboliga småhus under operans gång.
Första akten är riktigt seg. Männen super och längtar hem till mamma, om de inte slåss eller undervisas i kristendom av barägarinnan Minnie, en av guldgrävarsamhällets två kvinnor.
Det är i andra akten som intrigen tätnar och operan fångar mitt intresse. Minnie har förälskat sig i den godhjärtade skurken, och tvingas spela poker om dennes liv med den ondsinte sheriffen. Givetvis fuskar hon och sheriffen får lomma iväg tomhänt. I tredje akten får hon åter rycka ut och rädda kärleken från att hängas av den uppretade Sheriffen och männen i lägret. Hon läxar upp dem och operan slutar utan den onda bråda död vi är vana vid.
Michael Weinius är bra i rollen som den godhjärtade skurken Dick Johnson med taskig barndom. Hans tenor har en stor klangrikedom som han utnyttjar väl. Det slår gnistor mellan honom och den debuterande lyriska sopranen Signe Lind, som med självklar pondus gestaltar den handlingskraftiga och präktiga Minnie. Den alltid pålitlige barytonen Bengt Krantz gör en praktinsats som den ondsinte och svartsjuke Sheriffen Jack Rance. Han har en scenpersonlighet och röst som väcker ett habegär hos mig.
När slutfonden hissas upp har det öde landskapet ersatts av fyrfiliga motorvägar. Det som började med ett guldkorn slutade med massbilism och en global uppvärmning.
Loading ...
