Eirik Stubø har tillsammans med sin lyhörda ensemble skapat en tät och naken uppsättning. Foto: Petra Hellberg
Recensioner [2014-05-08]

Laddat av Lygre

Ingenting av mig av Arne Lygre
Översättning: Marie Lundquist
Scen: Kulturhuset Stadsteatern Kilen
Ort: Stockholm
Regi: Eirik Stubø
Scenografi och ljus: Ellen Ruge
Ljud: Maria Stillberg
Mask: Johanna Ruben
Dramaturg: Cecilia Ölveczky
Medverkande: Sofia Helin, Björn Bengtosson, Katarina Ewerlöf, Henrik Norlén
Länk: Kulturhuset Stadsteatern


RECENSION/TEATER. Arne Lygres drama Ingenting av mig rör vid det viktigaste och allra mest ursprungliga i vår mänskliga existens. Anna Hedelius drabbas av verklighet och fiktion på Kulturhuset Stadsteatern Kilen.

”En liten lägenhet. Nästan inga möbler. Tomma rum. Du och jag.” Inledningen till den norske dramatikern Arne Lygres pjäs Ingenting av mig berättar med några få ord förutsättningarna för det, låt mig kalla det, urdrama, som under den närmaste halvannan timme ska försiggå på Kulturhuset Stadsteaterns scen Kilen. Urdrama, därför att det handlar om det allra mest arkaiska, om sådant som har sysselsatt människan sedan tidernas begynnelse och som sysselsätter oss oavsett kultur/hudfärg och politisk åsikt. Det handlar om födelse, liv, död och kärlek. Under denna kväll ska verkligheten också interfoliera med pjäsfiktionen på det mest påtagliga sätt, då en man i publiken plötsligt mår dåligt. Skådespelaren Sofia Helin bryter föreställningen, varpå mannen hämtas i ambulans. Efter denna incident höjs temperaturen i rummet och dramat blir alltmer laddat och fyllt med betydelse.

Ingenting av mig är ett kärleksdrama och ett drama om svek. Men allra mest är det ett existentiellt drama om hur ett jag skapas, vem som skapar detta jag och hur det görs.

I imperfekt berättar en man och en kvinna om sina handlingar. De gör det stilla, behärskat. Hon (Sofia Helin) lever i ett äktenskap, som hon lämnar för den nye mannen (Björn Bengtsson). Varför? Undan för undan får vi mer information och lägger pusslet. ”Är jag en sådan människa som lämnar allt?” frågar hon sig. Det är hon. Vi börjar ana varför när modern (Katarina Ewerlöf) kliver in, därpå sonen (Ewerlöf) och den före detta mannen (Henrik Norlén). Vi hör talas om dottern som dog i havet och lämnat familjen utan grav att gå till. Men nu, sida vid sida med mannen hon inte kan existera utan, är hon lycklig. Eller?

Lygres text smeker som poesi. Den är minimalistisk och precis, väl avvägd och utan ett ord för mycket. Eirik Stubø har tillsammans med sin lyhörda ensemble skapat en tät och naken uppsättning. Med små medel skapas stor dramatik. Ett tomt rum. Mörker. Ord som förstärks med projiceringar i fonden. I fullkomlig stillhet genomgår Helin samlaget med sin före detta man medan Since Ive been loving you med Led Zeppelin stegras i volym.

Pjäsens cirkelkomposition gör det tydligt att också lycka är obeständig. En liten lägenhet. Nästan inga möbler. Tomma rum. Du och jag. Orden upprepas i slutet. Nu är allt förändrat. Undergången är oundviklig.

* Läs även Nummers recension av Arne Lygres pjäs Jag försvinner på Dramaten.

Anna Hedelius

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (0 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare