Det är lördagskväll och jag äter middag med iranska aktivisten Parvin Ardalan, brasilianska författaren Clarice Lispector, japansk-amerikanska grafiska designern Tomoko Miho och artisten Lady Gaga.
Och många fler: det är 39 platser runt middagsbordet på Dansens Hus lilla scen och alla gäster har dessutom med sig en fiktiv bordsdam. Upplägget är inspirerat av Judy Chicagos installationskonstverk The dinner party, först visat 1979, där ett intrikat dukat, triangelformat bord presenterar 39 kvinnor ur historien. Kvällen är den tredje i den serie ”performativa middagsbjudningar” som utgör Filippa Hanzons, Louise Blads, Maria Jennefelts och Andrea Berglunds konstprojekt.
Temat är ”den fysiska berättelsen” och inom ramen för det bjuds vi på en trerätters performancemeny (utöver smörgåstårtan på våra tallrikar) med teaterprofessorn Tiina Rosenberg som värdinna. Den inbjudande men lätt hemlighetsfulla stämningen sätts vid den artrockmusikaliska förrätten av konstnären Carolina Nylunds The LOL Institute.
Den fortsätter under huvudrätten där regissören Carolina Frände och koreografen Nadja Hjorton lockar in oss i en svagt skolgympadoftande lek med teori och praktik – iklädda tröjor med ord skrivna på bröstet ska vi para ihop oss med varandra för att bilda påståenden med våra kroppar. Visselpipeblås, formation och applåd för varje nybildad mening! Sedan visar det sig att vi allihop med våra tröjord ingår i en och samma formulering, en tanke om att feminism inte handlar om teorier utan om vad man faktiskt gör, med sin kropp.
Till efterrätt blir det naturligtvis tårtperformance. Men i en betydligt snällare smak än Makode Aj Lindes debatterade könsstympningstårta. Koreografen Tove Sahlin skrider in i en guldglittrande, vitfluffig kreation som balanserar fat med puddingar, geléer och gräddtårtor. Vi lockas återigen att samarbeta – för att få del av det goda krävs att vi lyfter alla tårtfat samtidigt så att inte allt rasar.
Mellan akterna pågår samtalet oss middagsgäster emellan, om våra fantasigäster, yrken, erfarenheter, tankar … ett nyfiket samtal som blir en del av föreställningen. För Middagsbjudningen är en interaktiv föreställning, där helheten blir större än summan av delarna.
Precis som i det kvinnohistoriska anslaget går kvällen i en 1970-talsanda av synliggörande, medvetandegörande och samarbete. Chicagos verk kritiserades bland annat för att vara essentialistiskt, men kring detta bord pågår inte några krig mellan olika feminismer. Jag lämnar bjudningen med frågan om den säger något om att feminismen just nu har behov av en inkluderande, varm omfamning.
Loading ...
