Dmitrij Sjostakovitj hade ambitionen att skriva fyra operor på temat kvinnans frigörelse, men eftersom han motarbetades av Josef Stalin blev det bara Lady MacBeth från Mzensk, en opera som gjorde succé men sedan bannlystes.
Den uttråkade lyxhustrun Katerina Ismajlova (Gitta-Maria Sjöberg) plågas av sin svärfar, som kräver att hon ska föda barn åt familjen. Sin man ser hon knappt av. Den enda ljusglimten i tillvaron är den nya charmige arbetaren Sergej (Pär Lindskog), som hon inleder en relation med, trots att han har försökt våldta både hennes tjänsteflicka och henne själv. Svärfadern (Mats Almgren) kommer på dem och fängslar Sergej. Katerina dödar både sin man och svärfadern för att gifta sig med sin älskare. Men snart upptäcks ett av liken och Katerina och Sergej hamnar i fängelse. Där inleder Sergej en ny relation med medfången Sonjetka. Den förtvivlade Katerina dödar både Sonjetka och sig själv.
Gitta-Maria Sjöberg bär upp denna knepiga huvudroll med stor pondus, trots att hon tvingas springa runt i ett fjantigt nattlinne under stora delar av föreställningen. Hennes röst är inte jättestor, men hon sjunger mycket musikaliskt och uttrycksfullt. Orkestern spelar som en vodkastinn äkta man, växlar fint mellan blyg smeksamhet och pompös storvulenhet. Verkningsfull är också stereoeffekten när brasset spelar uppifrån en balkong i salongen.
Sångarnas ryska uttal låter mycket trovärdigt, i alla fall för en icke rysktalande. Särskilt Mats Almgren som den förskräckliga styvfadern låter härligt slavisk, med ett generöst mullrande vibrato och mörkt mustig värme. Pär Lindskog gör charmören/sexmissbrukaren/våldtäktsmannen Sergej med frenetisk energi.
Det är svåra, osympatiska roller att gestalta och regissören Graham Vicks koncept gör det inte enklare. Han har lagt in discokulor, klädbyten och roliga danser. Men vad är det egentligen han vill berätta? Sjostakovitj kallade själv operan för en tragedi-satir och menade att Katerina var ett ”kärleksgeni”. Av det ser man inte mycket här.
Största ögonblicken är när virrvarret äntligen stannar upp och Gitta-Maria Sjöberg och de andra sångarna får glänsa i sin egen rätt. Allt stök runtikring tar bort fokus från operans kärna, själva musiken. Vissa sekvenser är dessutom riktigt otäcka, till exempel våldtäkterna i första akten som här skämtas bort. När ett övergrepp bakom ett kylskåp resulterar i att mjölken välter ut skrattar många herrar i salongen, men inga kvinnor. Det hela känns ganska obehagligt.
Kanske beror tolkningen på att Göteborgsoperan återigen har valt ett helmanligt konstnärligt team? På premiär efter premiär de senaste åren har dirigenter, regissörer och scenografer varit enbart män, vilket är lite märkligt eftersom nästan alla operor redan är skrivna av just män. Kunde det inte vara intressant att tillföra ett nytt perspektiv? Oavsett om problematiken har med manligt eller kvinnligt att göra så vilar det något unket över denna föreställning; platt effektsökeri ersätter empati.
De flesta runt Katarina menar att det hon behöver är att få sig ett skjut av en riktig karl. Men det hon egentligen skulle behöva är snarare ett jobb. Eller kanske en vän?