Lady Macbeth på Aliasteatern

Där valde Staffan Valdemar Holm att stryka alla kvinnoroller utom Lady Macbeth. I Griselda Gambaros pjäs är det istället männen som fått ge vika för Lady Macbeth och de tre häxorna. Enda undantaget är Banquos vålnad, en mindre biroll och dessutom död.
   Att en dramatiker tar sig friheten att kommentera – eller kanske snarare korrigera – en klassiker på det här sättet är välgörande upproriskt. Och Macbeth är heller inte vilken klassiker som helst. Pjäsens dramatiska kraft är så stark att det betyder otur bara att yppa dess namn. Det är med andra ord ett kaxigt drag. Tyvärr räcker inte det för att bära upp en hel föreställning. Lady Macbeth är visserligen en karaktär som håller för närgranskning, men Aliasteaterns uppsättning tyngs av sina egna pretentioner. Pjäsen känns tungrodd och förklaringsmodellerna mer än nödvändigt psykologiserande. Iscensättningen hade tjänat på att låna lite av Gambaros respektbefriade inställning till auktoriteter och strukit tiraderna.
   Anne-Lie Hedin i rollen som Ladyn kämpar tappert med textmassorna, patetisk i sitt nederlag, majestätisk i sin maktlystnad. Men det är häxorna som blir kvällens behållning. Den samspelta trion nynnar fram föreställningens soundtrack mellan sammanbitna läppar. Likt ett gäng vildvittror på ecstasy väser de profetior och besvärjelser och skänker välbehövlig självdistans.