”Men är det verkligen så här illa?” undrar kvinnan jag delar cafébord med efter premiären av Västerbottensteaterns Laila. Jag undrar också. Finns det föräldrar idag som kastar ut sina 15-åriga döttrar efter ett lesbiskt äventyr? Det känns inte trovärdigt. Men så tänker jag på Johan Hiltons dokumentära No Tears for Queers och allt osannolikt hat mot homosexuella. Och efter en kort stunds surfande hittar jag en historia ur verkliga livet som liknar Lailas.
Jag lägger min förutfattade drömbild åt sidan men önskar samtidigt att Saga Eserstam lagt större vikt vid Lailas mamma. Stärkt logiken i historien genom att ge oss i publiken en vink om varför Lailas föräldrar aldrig skulle marschera i det Pridetåg som tidigare samma dag svept genom grannstaden Umeå med plakat som säger: ”Stolta föräldrar till lesbisk dotter”.
Saga Eserstams Laila är 23 år och hör ihop med ingen. När vi möter henne finns ingen återvändo längre. Hon ska berätta för sin kärlek att hon älskar henne och gör hon inte det får det vara med livet. Stora drastiska känslor. Himmel eller helvete.
Eserstam är klädd i vitt: volangkjol, snällknäppt kofta, röda tygskor och en röd ros fästad vid bröstet. Kostymen ger tydliga associationer till konfirmationskläder och även om tolkningen känns långsökt är det så jag läser den: Den första kärlekshistorien var dopet, nu väntar bekräftelsen, konfirmationen. Men kanske handlar kostymen ”bara” om oskuld, död och kärlek.
Berättelsen om Laila är i Pontus Stenshälls regi en blandning mellan klassisk monolog och Saga Eserstams tolkningar av klassiska poplåtar och powerballader.
Låtarna har sin givna plats i berättelsen: Foreigners I want to know what love is och Frankie Goes to Hollywoods The Power of Love målar upp de stora känslor det handlar om och säger mer än tusen ord.
Det finns något starkt berörande i Laila som håller uppmärksamheten kvar vid berättelsen den knappa timmen den pågår. Saga Eserstam gör Laila med tillbakahållen energi, lätt forcerad, något vill ut men måste stävjas. Samtidigt känner jag tveksamhet inför trovärdigheten i delar av berättelsen och ser glapp i händelsemönstren.
Det osannolika kan visst vara sant – men behöver mer hjälp att förankras i sin historia.
Loading ...
