Huruvida det är en drift med det norénska eller en hyllning genom härmning framgår inte tydligt. Men Dramatens lilla scen befolkas välbekant av fyra lagom intellektuella och självupptagna fyrtiotalister med yrken som förlagsredaktör, författare, regissör, som givetvis bytt kärleksrelationer med varandra under åren.
Tydlig är heller inte ambitionen med Lucas Svenssons nya pjäs, eller Carolina Frändes regi av den. En komedi står det. Ja, det finskrattas en hel del i salongen. Framför allt briljerar Lil Terselius, uppenbart road själv, i sin lustfyllda satir över den pladdrigt dominerande, ”fortfarande” snygga Kina- och Elsa Beskow-romantikern med kokett aptit på unga, härliga människor. Hennes favorituttryck ”Kärt!” sitter kvar länge i öronen efteråt. Lotta Tejle har också mycket humor i sin naiva velourslängighet. Andreas Rothlin Svensson som ignorerad son till egocentrisk fader (Jonas Bergström) satsar på tragisk humor, och är den ende som på riktigt har hittat nerv och nu i sin roll. Inte bara i fyndiga vardagsdetaljer som när han kranar lådvin ur ett väggskåp i Bente Lykke Møllers spring-i-dörrar-scenografi.
Kanske är det helt omvänt just otydligheten som är ambitionen. Att med en stor gest svepa ut med handen över ett svenskt landskap präglat av fyrtiotalister. Vars röda detaljer alltså inte bara är en strumpbyxa här eller en kulturarbetarpolo där, utan också syftar på sextiotalsvänsterns vurm för Mittens rike, och längtan efter en politisk drömideologi.
Manuset har uppenbarligen mycket på hjärtat, textmassan flödar under tre timmar, men får lite sagt. Det panoreras i statiskt tempo över det där sociala och politiska landskapet och trots att vi möter ett antal karaktärer med bevisligen viktiga känslomässiga band till varandra blir det aldrig någon skärpa i de personliga inzoomningarna. Eller i den eventuella kritiken av en generation. Jag blir aldrig klar över nivåerna, får varken överblick eller inblick.
Förutom att ett par riktigt roliga sångavbrott ger välbehövligt drag (tack för allsången till Knutna Nävars Det är något konstigt med friheten), utgörs ett litet myggbett som fortsätter klia efteråt av hur de dubbelarbetande kinesiska statisterna – både pausfåglar och städare – smälter in i fonden. Det finns naturligtvis ingen kontakt mellan dem och våra Kinaälskande vänsterintellektuella vänner på scenen. Precis som för vilken osynlig servicepersonal som helst.
Loading ...
