Lång dags färd mot natt på Dramaten

Minimalismen bidrar till att lägga fokus på det uppslitande drama som pågår mellan fyra familjemedlemmar, vars ständiga livslögner och bottenlösa behov av kärlek och droger gör dem för evigt sammanlänkande.
   Det är modigt att spela detta texttunga drama på en stor scen utan att ha något annat att hålla sig i än just texten. Det är modigt och det kräver sina skådespelare. I det avseendet är Stefan Larsson lyckligt lottad. Lena Endre, som en av morfin alltmer urgröpt Mary, är fenomenal i sina tvära kast mellan förljugenhet och klarsyn. Jonas Malmsjö som den försupne sonen Jim försöker med clownens strategi att skämta bullrigt för att hämma sitt självförakt. Jonas Karlsson som lungsjuke lillebror Edmund, O´Neills alter ego, har inledningsvis barnets tro på att det går att undkomma skärselden och nå sanningen, men tvingas i mötet med familjen in i stirrande desillusion. Börje Ahlstedt, solobriljansens mästare, lämnar som pappa James lyckligtvis också plats åt de andra. Han lyssnar med en mildhet, som gör att vi måste stämma in i Edmunds ord om att vi gillar honom trots hans själviskhet och snålhet.
   Att tillbringa en kväll med familjen Tyrone är att resa in i mörkret. Under första akten badar scen och salong i ljus och skuggorna pekar långa bak mot fonden. Men när lång dags helvetisk färd har gått mot natt faller skuggorna framåt – mot oss – och det skymmer undan för undan över scen och salong. Till slut blir allt svart. Just då känns det svårt att tro på en kärlek som övervinner allt.