Efter förmodat julpösigt soffliggande, kanske framför SVT:s massiva Strindbergssatsningar, serveras Stadsteaterpubliken något lite extra al dente. August Strindbergs vandringsdrama Stora landsvägen har sällan spelats, och det har sin förklaring. Det är ingen lätt text, svårspelad och svårbegriplig.
De intertextuella referenserna och blinkningarna är otaliga: Bibeln, Darwin, Cervantes, klassiska språk, dåtida debatter, egna verk. ”Vem var det som först predikade: ’Det är synd om människorna’?” plockar väl de flesta, en del hänvisningar finns förklarade i programmets ordlista, och ännu fler viner säkerligen förbi strax över hjässan. Men förunderligt nog fläktar det bara skönt.
För Wilhelm Carlsson och hans fingertoppsplockade ensemble har hittat ett sätt att dansa med ålderdomliga uttryck, pluralformer och kommatering, att med det poetiska och sammansatta språket vibrera fram en stämning snarare än servera en konkret textförståelse. En sent i livet-stämning av högtidlighet och förhöjning. Förstärkt av Alfons Karabudas nyskrivna musik och scenografen Lars-Åke Thessmans magiska biografsalong, där golvet gömmer både en pudrig alptopp och en röd stugidyll.
Huvudpersonen Jägarn, som passerat både alptoppen och livets middagshöjd (Strindberg dog tre år efter att han skrivit pjäsen), har råd att vara förnöjsamt ironisk, gubbknepig och humoristisk i sin Beckettabsurda jakt på meningen med livet och dess slut. Och Anders Ahlbom Rosendahl – som visst håller på att spela sig upp till främste Strindbergsuttolkare efter de senaste årens Till Damaskus och Toten-Insel – vet precis hur.
Det gör även alla de karaktärer i åsneöron och mjölnarkläder (Johannes Bah Kuhnke, Ulf Brunnberg, Gustaf Hammarsten, Lena B Eriksson, Nadja Mirmiran, Tomas Bolme och Lars Lind) som vår hjälte möter på sin filosofiskt pladdriga drömpromenad genom sju sagobisarra situationer.
Med noggrannhet och intution har Wilhelm Carlsson skapat ett mäktigt, roligt och vemodigt teaterbygge.
Loading ...
