Långt från mitten i Mittens rike

Om man som jag beger sig till Kaili, huvudstad i Miao-Dong, Qiandongnans autonoma prefektur i sydöstra delen av Guizhouprovinsen i sydvästra Kina, hamnar man mycket långt från mitten i Mittens rike. På den bergiga landsbygden i denna del av Kina lever människorna i mångt och mycket som de alltid gjort. Med den skillnaden att idag emigrerar unga människor till städerna och skickar hem pengar vilket gör att man kan se paraboler på nästan vilket skjul som helst, och Kina har massor av kommersiella kanaler som sprider det globala konsumtionsbudskapet tjugofyra timmar om dygnet. Inte för att bönderna i de pittoreska hmongbyarna har särskilt mycket tid att titta på tv, upptagna som de är av att arbeta på sina extremt välskötta terrasserade odlingar – när de inte festar…

En sådan fest – en lushengfestival – var målet för min resa och i månader hade jag oroat mig för att det skulle visa sig vara en turistfälla med uppklädda små barn som dansade välrepeterade folkdanser. Men min oro var obefogad, det var en genuin bondemarknad, även om vräkiga bilar och kostymklädda män vittnade om att de partipampar som haft möte dagen innan ännu var på plats. Och för första gången såg jag folkdans dansad av folket för folket – en livs levande osminkad bondekultur.

En annan levande kultur är gamla hanfolkets dixiopera, en ursprunglig form av Kinas inhemska scenkonst (populärt kallad pekingopera). Det var en intensiv och livlig föreställning framförd av en grupp kvinnor som nogsamt övervakades av en äldre man (som vår lokala guide inte riktigt ville låtsas om). Den livliga föreställningen var betydligt intressantare än den avslagna kunquopera som The Northern Kunqu Opera Troupe spelade på Scalateatern under den svensk-finska Kinesiska kulturfestivalen i september i Stockholm. Kanske beror skillnaden på att de som framför dixioperan samtidigt håller ett minne vid liv, minnet av de hankinesiska styrkor som under Mingdynastin sändes från mitten av Mittens rike till de notoriskt upproriska sydvästra provinserna – och som blev kvar.

Bland Hmong är det kvinnorna som dansar, ofta i praktfulla dräkter som denna som bars under festligheterna i Gu Long. FOTO: LENA ANDRÉN

_

När man talar om det heta Kina, hett såväl ekonomiskt som kulturellt, är det lätt att glömma att så fort man avlägsnat sig från heta områden som Hongkong, Shanghai och Peking är man plötsligt väldigt långt ute i periferin. Även om det bor många människor i den del av Kina som utgör it-landet bor det ännu fler i periferin, människor som i bästa fall får ta del av den dynamiska utvecklingen på tv, om det finns ström. När jag kommer hem ser jag på mina foton från repetitionen av nyårsfirandet i Lei Gong. Det vräkiga firandet med hårt regisserade uppklädda skolbarn avspeglar en ytlig och auktoritär syn på minoriteten hmong (som kallas miao av den kinesiska regimen). Det får mig att tänka på dansgästspelet av Beijing Modern Dance Company som också ingick i septemberfestivalen i Stockholm.

Det var en vacker men rätt anonym föreställning, senare fick jag en dvd med gruppen och insåg att de gjort mycket vassare verk.
   Det känns rätt typiskt att en diktatorisk regim som den kinesiska väljer att visa upp utslätade versioner av kulturen. Men mina upplevelser i Kina och av det kinesiska kulturlivet får mig att undra hur länge den av regimen påbjudna harmonin kommer att bestå.