Utan den skulle svensk-tyska Institutets och finska Nya rampens nya samarbete knappast vara i närheten av samma slagkraft: Andreas Catjars musik besitter just de otäcka kvaliteter som jag drabbades av på en konsert med industrirockarna Swans, när de blåste byxorna av besökarna med mörklagd decibelstyrka.
Öppningsspåret på Swans senaste skiva, betitlat Lunacy, skulle utan problem platsa i Catjars ljudbyggen i We love Africa (and Africa loves us). Efter att ha manglat Inkonsts premiärpublik med en sju minuters öronbedövande version av Iron Maidens Fear of the dark, tonar låten över i ytterligare tjugo minuters larm, skrap, knaster och ojämnheter.
We love Africa är en fortsättning på Conte d’Amour, som dök ner i Josef Fritzls sjuka källare. I uppföljaren växer Fritzlfigurens sexuellt laddade maktbegär till megalomaniska ambitioner. Nu räcker det inte längre med att sätta sig över och på den egna familjen, nu greppar han efter en hel kontinent – Afrika.
Scenbilden är nästan densamma som i Conte d’Amour, en tvåvåningskonstruktion gjord med hjälp av byggnadsställningar. Men där man i föregångaren kunde se vad som hände på ovanvåningen, och kunde skymta gestalterna bakom källarvåningens presenning, har man här totalt stängt ute betraktarna från ögonkontakt.
Allt sker bortom vårt direkta synfält: Vi ser familjen på ovanvåningen i en direktsänd filmprojektion – Elmer Bäck som Muti, Rasmus Slätis som den mobbade storebrodern, Jakob Öhrman som Vati och Anders Carlsson som den flinande lillebrorsan – medan spånskivor avskärmar källarvåningen. Så småningom dyker också källarförloppet upp som projektioner (precis som i Conte d’Amour).
Utgångsläget visar familjen sittande i soffan, iförda likadana masker med gapande ögon och munnar. Om första delen av We love Africa ibland känns lite lättköpt, lillebrorsan låtsasskjuter på folk och saker à la dataspelens subjektiva kamera, så lägger den ändå grunden för vad som komma skall.
Vatis bögattacker på äldste sonen etableras här och löper sedan som ett bultande förakt genom resten av föreställningen. När den trakasserade sonen försöker påtala att hans anus faktiskt är något privat, kallas han bara hånfullt för ”analfilosof” och förnedras än mer.
Andra halvan exploderar i källaren med blod och kroppskonvulsioner – den nakne Vati lever ut sina våta drömmar med stympade, svartfärgade dockor. Katharsis följer när Muti och lillebror rengör Vatis blodbesudlade kropp till en instrumental version av The sound of silence: ”Hello darkness my old friend, I’ve come to talk with you again” (en av flera effektivt infogade populärmusikaliska kommentarer).
När ensemblen med satanisk ironi rundar av med Broder Daniels Happy people never fantasize, tänker jag tillbaka på föreställningens kanske enskilt mest potenta bild av den vite mannens övergrepp på tredje världen.
Efter att Vati har blivit avsugen av Muti i soffan och vaknar upp i tomhet, ännu otillfredsställd, bubblar han hallucinatoriskt till liv igen med sexuella frälsarfantasier: ”Jag måste rädda de stackars barnen i Afrika!” Endast tanken på att tränga in i kontinentens djupa mörker verkar åter pumpa upp hans manliga ståndaktighet.
Loading ...
