Lars Norén – naturregissören

Så har man varit på mingelpremiär. Och kanske var kulturkoftorna gjorda av vattenavstötande fårull från lokal handel. För alla var där, trots störtregn till minuterna innan första scenen.
    Och vem vill väl missa när Norén för första gången biter tag i Shakespeare? Inte Lisbeth Palme, inte Riksteaterns vd Birgitta Englin och inte den samlade journalistkåren, verkade det som.
   Så passar också just Hamlet som handen i handsken på Lars Norén. ”Something is rotten in the state of Denmark” är exempelvis en replik som han på många sätt säkert instämmer i. Själv menar han i programmet för föreställningen att den svidande kritiken av ”staten Danmark” i pjäsen är högst aktuell, sett till den politiska agenda som främst representeras av Fremskridtspartiet. På det privata planet är det tänkbart att han också känner så beträffande den skandalomsusade chefskarusellen på Betty Nansen teater i Köpenhamn tidigare i våras (se notis) som i stora drag gick ut på att Betty Nansens styrelse ville ha Lars Norén & Ulrika Josephsson från Riks Drama som nya chefer, medan den nuvarande ledningen, Peter Langdahl och Henrik Hartmann, kände sig överkörda, vilket gjorde att Norén och Josephsson valde att dra sig tillbaka.
   Ja, nog verkar det vara något ruttet i staten Danmark. För i Sverige och övriga Europa vet man att Lars Norén är något av det hetaste man kan ha på sin teater. Vad man inte vet – men som visade sig vid premiären av Hamlet på Romateatern förra veckan – är att han också är en naturregissör av Guds nåde. Eller vad sägs om följande scener vid premiären 27 juni:

1. Störtregn hela dagen fram till 15 minuter innan föreställningen börjar. Kl 20.17 bryter en enda svag solstråle ner genom de tunga molnen och träffar Roma Kloster samtidigt som jag kör igenom den mäktiga almlallén som leder till spelplatsen.

2. Hamlet (David Dencik) och Ofelia (Lo Kauppi) omfamnar varandra i en krampaktig kärleksscen. Skogsduvor kuttrar uppifrån muren.

3. Ofelia försvinner som ett offer i scenens skugga för att ta livet av sig.  Lamm bräker i en närliggande hage.

4. Ofelia slänger sig planlöst mot den spegelblanka stålväggen som skiljer muren från naturen i Roma Klosters annars ostylade scenografi. En desperat fågel som försöker ta sig ut ur det fängelse som kallas slott. Pipet av förbiilande fladdermöss gör just den här scenen till en av de mest smärtsamma jag har sett på en teater.

5. Hela ensemblen framför Hamlets Monolog ”Att vara…” i kör som påminner om en kollektiv bön i sin sakrala enkelhet. Återigen bräker (offer)lammen i fjärran samtidigt som en koltrast försöker att återerövra sitt ruinrevir.

När vi åker hem igen i den vitkalkade, gotländska sommarnatten, så dyker en anabol fullmåne upp bakom klosterruinen. Och plötsligt ser jag Ingmar Bergmans svarta ande svepa förbi som en förnimmelse över axeln. ”Det är ju jag som står för det sakrala, lakoniska och svarta på sommar-Gotland”, viskar han med en gammelmans torra andedräkt i mitt öra. ”Nu är det Lars Noréns landskap också”, viskar jag tillbaka.  Det är väl upplevelser som dessa man inte kan vara med om i en mörk och instängd teaterlokal.

Relaterade länkar
Se också frilansskribenten Anna Håkanssons recension av Hamlet på nummer.se »

Webb-tv där Lars Norén, David Dencik och Lo Kauppi talar om Hamletuppsättningen »