Lars Norén på djupet

Seminarier, poesi, drama, filmvisningar och Norénjazz. Kulturhuset Stadsteatern satsade i går storstilat för att fira den dramatiker vars senaste urpremiärer förlagts just inom de egna väggarna. Dagens två fullmatade seminariesamtal bjöd på djupdykningar i Lars Noréns författarskap och teatervärv.

Teaterkritikern och forskaren Barbro Westling, som snart disputerar på avhandlingen Lars Norén. Dramatikern sammanfattade, med viss ironi, den speciella dagen i en välfunnen liknelse.
– Vi är som i en kyrka. Gud är frånvarande, han är i Paris, men vi tolkar hans skrifter och han är högst närvarande ändå.

Ja, Lars Norén berör oss alla. Om vi så bara är bekanta med begreppet ”Norénjul”, eller, som de fem medverkande vid förmiddagens första seminarium, har ägnat åratal till att grotta ned oss i hans texter, alternativt arbetat med hans pjäser på scenen som de sju församlade regissörerna och skådespelarna under eftermiddagen, så är han en författare som de flesta av oss kan relatera till. Om detta vittnar inte minst skådespelaren Steve Kratz redogörelse för mötet med några gymnasieungdomar efter att ha spelat sextimmarsföreställningen Personkrets 3:1 (1998) i Vilhelmina.
– Dagen efter föreställningen var vi spellediga och satt på Stadshotellet. Några gymnasieungdomar kom dit, uppenbarligen hade de sökt upp oss. En del av dem hade aldrig sett någon teaterföreställning förut, men de tyckte att det var fantastiskt. Noréns texter tilltalar något i oss alla, säger han.

Det visade sig också vara personliga ingångar som fått de medverkande vid förmiddagens seminarium att vika sitt arbetsliv åt (bland annat) Lars Norén. Moderatorn själv, teaterkritikern Lars Ring arbetade som vaktmästare då de tidiga pjäserna Underjordens leende (1981) och En fruktansvärd lycka (1981) sattes upp på Unga Klara, men fick sin verkliga Norénuppenbarelse vid mötet med Natten är dagens mor (1982).
– I den kunde jag utan vidare promenera in. Det handlade delvis om Davids sexuella ambivalens, men också om mycket annat. Sedan dess har jag använt Norén som ett språkligt skafferi.

Yvonne Blomberg, som har författat avhandlingen Att besvärja döden – död-och återfödelsetematiken i Lars Noréns författarskap 1963-1999, var först tveksam till att skriva om Lars Norén men blev övertygad då hon såg Stillheten (1983), en pjäs som för övrigt spelades på Stadsteatern under kvällen (läs Nummers recension).

Mikael van Reis, som tillbringat 40 år med Norén och bland annat skrivit avhandlingen Det slutna rummet – Sex kapitel om Lars Noréns författarskap 1963-1983, blev som tonåring tipsad om diktaren Norén och fann att texterna träffade honom som en solboll i pannan.
– Jag var utled på det gymnasiala språket. Så läste jag Noréns dikter och förstod ingenting. Jag förstod inget, men det var fantastiskt. Jag läste alla recensioner av hans diktsamlingar, men det visade sig att ingen annan hade fattat någonting heller. Det var mystik. Mötet med detta förändrade mitt liv.

Etienne Glaser, som medverkade i Norénpjäser redan på Unga Klara-tiden är i dag särskilt förtjust i den märkligt okända boken Filosofins natt (2012) ur vilken han också läste ett stycke.
– Det är en av de märkligaste texter som har skrivits i vår tid. Det är en monolog, och det är prosa, men samtidigt dikt. Det sammanfattar Norén för mig. Hans ord är poesi även när det kallas pjäser.

Regissören Suzanne Osten, som inledde eftermiddags sittning om teatermannen Norén, passade på att flagga för sin egen 70-årsdag i juni och berättade sedan om sitt möte med Noréns fetischistiskt naturalistiska pjäs En fruktansvärd lycka.
– I den använde vi naturalismen som provokation. Helge Skoog pillade apelsinkärnor ur någon italiensk designpryl, Etienne Glaser badade naken och så vidare. I efterföljande Underjordens leende, arbetade jag, inspirerad av bland andra Pina Bausch, mycket med koreografi och kropparnas sanning. Jag tror aldrig att Lars såg den, han var väldigt rädd för det konstiga. Han hittade rytmen och commedian via mig, men jag tror aldrig att han har förstått det själv.

Stadsteaterns konstnärlige ledare Eirik Stubø beskrev Lars Norén som en brutal och sann människa och regissör.
– Jag är själv uppvuxen i ett musikhem och för mig är jazzen en ingång till hela hans universum.

Även den franske regissören Claude Baqué, som bland annat har regisserat Stilla vatten (2002), en pjäs han betraktar som ett mästerverk, poängterade Noréns musikaliska referenser.
– Jag arbetar med ett manus som om det vore ett partitur, en komposition av olika röster.

Malin Crepín har också spelat Norén på franska. A la mémoire d’Anna Politkovskaïa, sista delen i Morire di classe, sattes 2007 upp i Bryssel.
– Lars är många gånger väldigt provokativ. Men han söker inte provokationen för sakens skull, utan för att han själv provoceras av situationen i världen.

Den åsikten delade hon med de flesta av seminariernas medverkande. Lars Norén är en författare som tar ansvar och inte väjer för det svarta i världen. 70-åringen själv tog för dagen alltså främst sitt ansvar som småbarnspappa, på Eurodisney i Paris.

* Albert Bonniers förlag ger, i samband med födelsedagen, ut volymerna Terminal och Samhälle med Lars Noréns dramatik.

* Artikelförfattaren själv har specialintresserat sig för Lars Noréns dramatik sedan hon skrev C-uppsatsen Drabbande dramatik om Tiden är vårt hem, 1992.