Den första scenen är kanske också den starkaste. När Boris Glibusics karaktär (han spelar samtliga offer) gör entré har salongen ännu inte släckts ner. Han berättar sin historia avspänt och humoristiskt. Hur han blivit inkallad i militärtjänst och bestämt sig för att fly. Om livet i Sverige med forskartjänsten utbytt mot städjobb. Men ändå detta fantastiska, att vara vid liv. Så plötslig det välbekanta röda ljuset från lasersiktet som rör sig över hans vita t-shirt. Nu lyssnar vi inte längre till vad han säger. Det är enkelt, egentligen självklart, men det går rakt in.
Föreställningen är uppbyggd av tablåer i vilka två förhörsledare möter nyckelpersoner ur det samhälle som omgav den mördare som kallades Lasermannen. Bristen på färdigformulerade svar ställs mot förhörsledarnas desperata jakt på desamma.
Susan Taslimis regi ger ett spretigt intryck. Skådespeleriet rör sig mellan det teatrala och avskalade. Modern ges en urskuldande värdighet i Mariann Rudbergs fina gestaltning. Lasse Pierrous Wachtmeister är en man med betydligt större gester. Det skymmer dessvärre det faktum att han för en gång skull givits något att säga. Eric Ericssons genomträngande blickar riktas rakt mot publiken i Ausonius monologer.
Genom att rasera alla sedvanliga förklaringsmodeller lämnar Lasermannen mig i en känsla av uppgivenhet. Det är viktig teater, men jag saknar den där lilla strimman av hopp.
Anna Håkansson är teaterredaktör för Nöjesguiden i Göteborg. Hon har en fil kand i teater- och filmvetenskap vid Stockholms Universitet. Arbetar även som kulturprojektledare.
Loading ...
