Med premiär i Kiruna arbetar sig Lasse Berghagen ner genom riket med en glad show. Han bjuder in till sitt eget paradis – eller till en svunnen tid – ett romantiserat Sverige bestående av oskuldsfulla charmörer, glimmande morgondagg, vita segel och sälla dansbanor.
I Lasse Berghagens värld ska vi skratta och älska. Hans längtan tar sig in bakom vedboden där igelkotten släcker sin törst med tidiga daggdroppar. Dit vinden drar, dit färdas ock hans drömmar. Däråt vandrar hans svensktoppslyrik.
Showen är mycket professionell, rak och utan varken smuts eller krusiduller. Med sig har Lasse Berghagen en trio av oerhört kompetenta musiker bestående av kapellmästare Benneth Fagerlund på klaviatur, Lasse Persson på trummor samt Martin Tallström på gitarr.
Arrangemangen suger ut det göttaste. Vi får höra låtarna vi känner igen – Stockholm i mitt hjärta, En kväll i juni, Jenny Jenny, Sträck ut din hand, Teddybjörnen Fredriksson … och alla de andra slagdängorna. Sången är som den alltid har varit – klar, städad och trygg – men samtidigt torr och utan utsvävningar.
Svulstigast är Martin Tallströms fingerkrusiduller på lap steel, banjo och gitarr. Men det kunde ha varit så mycket mer banjo och flera solon. Fler överraskningar och fler utmanade utflykter! Det är vad jag sitter och önskar mig.
Mellan låtarna anekdoter. Det blir lite sorglustigt med Lasse Berghagens återblickar. Paradiset verkar lika svunnet i dessa texter som i låttexterna. Han är ung, bostadslös och utslängd i livet – men landar mirakulöst nog på taket av Cornelis Vreeswijks husbåt. De sitter där på kvällarna, sjunger visor för varandra och klunkar rödtjut. Berghagen vrider på stämskruvarna och sjunger Teddybjörnen Fredriksson för sin mentor. Det slutar med att mr Vreeswijk kastar Berghagens gitarr i Årstaviken.
Den allegorin får man väl tolka som man vill. Hur som helst köpte Rödvins-Cornelis en ny gura till Teddybjörns-Lasse, som fortsatte – framåt, uppåt – och skapade en serie paradis i fyrtakt.
Varning dock för namedropping. Historierna om middagar hemma hos adeln och träffarna med allehanda kändisar blir tämligen ointressanta. Som ett känt tv-program, fast utan Ingvar Oldsbergs uppdragna kinder. ”Här är mitt liv” à la Berghagen.
Däremot när berättelserna handlar om människor ur den mindre spektakulära vardagen, de utan konjakskupor, så blir det på riktigt. Då anar man djupet hos Lasse Berghagen.
”Många fantastiska år med underbara minnen”, upprepar han i sin retroshow. Det känns lite grann som en diabildskväll hemma hos Lasse Berghagen. Som ett sorgligt avslut också, som ett farväl till publiken med alla låtar vi minns.
Loading ...
