Utgångspunkten är en debattartikel i Skånska Dagbladet, där den pedagogiske ledaren Leif Nilsson propagerar för en liberalare narkotikapolitik. Så långt gott och väl – vi har ju yttrandefrihet – men när Leif undertecknar med arbetsplatsens titel tar det hus i helvete. Det strider nämligen mot arbetsgivaren SIS grundvärderingar att vara så drogtolerant.
Stämpeln ”based on a true story” är knappast en garant för god dramatik. När Leif (Kola Krauze) viftande som en förvirrad dirigent reciterar tidningsartikelns agitatoriska bevisföring i sin helhet blir det mer plakatpåverkan än dramatik. Något som understryks när ensemblen i andra akten delar ut en uppföljande ledare i flygbladsform. Som om de, trots den två och en halv timme långa pjäsen, inte litar till att vi har förstått budskapet.
Leif är en studie i svart, såväl i kostym som i tematik. Alla på scenen är förlorare, men personporträtten är konstruerade. En ordmassa fylld av skriftspråkliga vändningar står i vägen för liv och gestaltning. Från premiärpubliken hör jag kommentarer som ”Sant” och ”Det är bra det här” – jag förmodar från dem som håller med om åsikterna – men själv har jag svårt att känna mig annat än som en gisslan i Teater Olydigs alternativa uppfattning om världen. Agitationen hänger med även i de dramatiska situationer som visar hur det kan gå när man sätter dit småfifflare och placerar oskyldiga haschrökare på Hasselakollektivet.
Och varför denna kvinnliga exhibitionism? Eva, som jag förmodar är hämtad från Lotta Thells roman Utan en tanke, berättar om sin tid på Hassela iklädd trosor och spetstop. Hon böjer sig fram, spelar nära publiken på ett sätt som gör henne uthängd inte bara som rollgestalt. Alexandra (Linda Gerstenmayer) gestaltar våldsam polis med Modesty Blaise-utstrålning och kroppsnära kläder. Stavros (Richard Stjärnborg) får visserligen dra ner byxorna, men har utrustats med lång skjorta för att slippa visa för mycket.
Teater Olydig satsar stort vid sitt treårsjubileum. Stor ensemble och egen helaftonspjäs. Det är ambitiöst och inte ointressant, men vid de få tillfällen då jag ser verkligt liv på scenen är det, ironiskt nog, när ensemblen lämnar texten därhän och spelar med kroppen.
Loading ...
