Lekfullt kan-själv-projekt

C är en märklig partikel längst ut på en sprucken underläpp. C är också beteckningen för ljusets hastighet. En intrikat liten detalj, som gör att Hamadi Khemiris vindlande monolog slutar där den börjar, genom att tiden, vid föreställningens slut, har vridits tillbaka och Khemiri står ensam på en mörk scen med samma ord på läpparna som en och en halv timme tidigare.

Däremellan har vi med hjälp av partikeln C gjort en förunderlig resa genom ett av Khemiri välspanat världskaos. C, på scenen gestaltad av en lysdiod, tar sig enkelt fram i världen via den materia den fastnar på – albatrossbajs, ett flygplans jetmotor, en kyss, en dollarsedel. För upphovsmannen till en sådan intrig blir det till att ligga i – Khemiri gestaltar såväl C som alla de människor C parasiterar.

Och det ska sägas direkt – Khemiri genomför ett ovanligt lyckat ”kan själv”-projekt med sin monolog, i vilken han rör sig lika hemtamt i kvantfysiken – jag säger bara Heisenbergs obestämbarhetprincip – som på internationella konvent, intima terapisoffor och våldsamma kampsportarenor. Sutodas ljus lyser spöklikt upp honom inifrån, under skjortan, och anger att Khemiri själv bara är skalet. I hans gestalt, och med hjälp av olika färger på ljuset, bor deppiga Stockholmsbruden Anna, den brasilianska kampsportaren Thiago, den drömmande poptjejen Yuri, en imam, en president och en journalist…samt de människor dessa interagerar med.

För någon som har fullt sjå att hålla reda på två-tre olika röster i barnens godnattsaga ter det sig som en formidabel prestation att i ena sekunden vara fjär pojkvän på japanska för att i nästa ropa ut raspigt formella flyginstruktioner i en mikrofon, hålla amerikanskt högtravande presidenttal och smått stammande personifiera svengelsk idealist. Att sen stämma upp i en musikalisk rapsodi där samtliga karaktärer deltar – ja, ni kan ju bara föreställa er.

De rätta ljudmiljöerna fixar Khemiri med foten. Som en annan Theresa Andersson spelar han in slingor av röster, slammer och munljud/sång och mixar samman dem med hjälp av loop-pedalen. Så skapar han det perfekta bakgrundsljudet för sina utflykter till stockholmska statsvetarfester och japanska Starbucks.
   Resan mellan rösterna är en illustert rimmad historia där hans lek med orden resulterar i rim som runka/pyspunka och tarmkanalen/valanalen.

På detta lekfullt och varmt charmiga sätt tecknar Khemiri en lika kaosartad som krass värld, där idealism krockar med egenintresse, där kärlek möter svek, där en söndertrasad kampsportare ömsint hjälper mamma med datorproblemen, där det är fullkomligt självklart att vara judisk buddhist med arabiskt ursprung och där folk ibland blir fullkomligt handfallna inför livets mysterier.
   Det är så att man går i spinn. Partikelspinn.