Varför lever man? Vad är kärlek? Varför bestämmer en del över andra? Frågorna hopar sig i Hagateaterns intima scenrum där Teater Tamauer huserar. Skådespelaren Jan Ericsson tar gestalten av en berättarkaraktär: en hemlös man med tidningar till salu i hand och kanske en del av svaren inom sig.
Ulrika Kärrös kostym är effektiv och välkomponerad och hjälper Jan Ericsson att med enkla medel svänga mellan hemlös medelålders man till skolflicka, odräglig översittare och småputtrig lärarinna.
Teater Tamauers konstnärliga ledare och husdramatiker Anders Fribergs pjäs Vad tror du? greppar efter mycket. Och det gör den rätt i. Barnteater som inte ställer stora och svåra frågor är för det mesta lika tillrättalagd och ointressant som en sämre Disneyfilm.
Men när man behandlar livsåskådningsfrågor för barn är det lätt hänt att en överpedagogisk UR-ådra tar över alltihop och gör det till en lektion i livskunskap. (Jag älskar UR, dock inte på scen.) Just detta händer dessvärre delvis här, även om det görs med viss charm och en gedigen kämparinsats från Jan Ericsson.
Vad tror du? tar upp religiösa grubblerier om liv, död och skuld, kärlekens innersta väsen och svåra maktförhållanden i tillvaron. Det är stoff som torde kunna lyfta taket. Livskunskap har eleverna redan på schemat. På teatern bör de bli erbjudna magi.
Föreställningen riktar sig till barn mellan fem och nio. Med femåringar kan man tala om det mesta och med nioåringar kan man det definitivt. Bara man finner språket och på ett respektfullt sätt försöker att nå fram till den världsbild som är deras. Vid några tillfällen lyckas Tamauer. Isabelle, en av Ericssons många karaktärer definierar kärleken sittande vid sin pappas grav: ”Kärlek är att aldrig vilja gå härifrån. Han pratar med mig i hjärtat.”
Loading ...
