Vindhäxor är med sina snart trettio år som aktiv fri dansgrupp Svensk dans verkliga överlevare, inte minst med tanke på det ogina bemötande gruppen många gånger fått utstå från kulturlivets olika aktörer. Trots att Vindhäxor gjorde en banbrytande insats genom att grunda Sveriges första fria dansscen, Glashuset, var det inte många som försökte förhindra att huset gled Vindhäxor – och dansen – ur händerna i början av nittiotalet.
Men som sagt, häxor gör man sig inte av med så lätt och nu är Vindhäxor sedan tre år tillbaka i ”sitt” hus genom ett samarbete med Spegelteatern, en annan överlevare från sjuttiotalet. Med tanke på dagens allt mer utsuddade gränser mellan dans och teater känns det helt rätt att dansen och teatern delar hus.
Det var faktiskt riktigt rörande att se Peter Böök, Spegelteaterns ledare, stå och riva biljetter på Vindhäxors senaste föreställning, Regn, regnbåge, regn – nattvind, skapad av gruppens ledare Eva Lundqvist. Frånsett att det är en av säsongens vackraste föreställningar spelas den fem dagar i veckan i tre veckor, en i danssammanhang unikt lång sammanhängande spelperiod.
Medan Vindhäxor landar ger sig koreografen och dansaren Marie Fahlin ut på en soloresa med det suggestiva namnet Animula, vagula, blandula. Genom sin exakta precision blir Fahlins koreografi ett slags pilgrimsresa för själen som också står i fokus i Kejsar Hadrianus dikt vars inledning utgör solots titel. Likt diktens strikta form har koreografin en stringens där varje rörelse lyfts fram, och som i dikten tycks något vara på väg att bryta sig loss. I återkommande sekvenser skakar sig olika delar av kroppen fria, en suggestiv bild av hur behovet av kontroll bryts mot själens visionära kraft.
När jag ser föreställningen tänker jag att fler borde se den, inte bara för att det är bra dans utan för att Fahlin, precis som Lundqvist, är en danskonstnär som konsekvent arbetar i en egen stil utan att snegla mot vad som ligger i tiden. Jag anar att om tio år kommer Lundquist och Fahlin att ytterligare ha förfinat sin respektive stil medan mycket av dagens trendbaserade koreografi kommer att ses som hopplöst passé.
Hur man kommer att se på Norrdans första tio år i kontrast till de år som ännu ligger i framtiden lär väl visa sig. Det man redan nu kan konstatera är att kompaniet under sitt första decennium har genomgått en spännande utveckling som gjort det attraktivt för intressanta dansare och koreografer. Men istället för att uppmärksammas för sitt tioårsjubileum har Norrdans stått i fokus på grund av det drev som trummats upp mot Jeanne Yasko, kompaniets konstnärliga ledare. Som alltid under ett drev glömmer man i ett slag bort allt bra som den utpekade personen har gjort, istället riktas uppmärksamheten ensidigt på de fel som påstås ha blivit begångna. Jag går inte in på vad som är rätt eller fel i denna diskussion – för övrigt en fråga som bör avgöras inom institutionen – men jag ser drevet mot Yasko som ett uttryck för en trend där kontroversiella kvinnor demoniseras (görs till häxor) och förföljs i massmedia. Drevet leder ofta till ett ifrågasättande och en prövning av den utpekade kvinnans yrkesmässiga verksamhet på ett sätt som sällan sker när en man står i fokus för ett drev.
Vad som än utlöste drevet mot Yasko så var det förmodligen inte eventuella felgrepp, om alla fel och missförhållanden skulle resultera i drev skulle hela det massmediala utrymmet tas upp av ilskna artiklar. Kanske var det för att någon upplevde att Yasko tog för stor plats. Att som kvinna ta plats är en mycket laddad handling, bland annat tycks det ju ha varit sådana kvinnor som blev utpekade som häxor.
Under festivalen Polly som arrangerades av Malin Hellkvist Sellén och Minna Kiper såg jag två solon av tjejer som verkligen tillät sig att ta plats. Det första är Confessions – The autopsy of a performance där Nada Gambier visar hur starkt det är att som tjej strunta i omgivningens förväntningar. Den enkla handlingen, som till och med kan framstå som passivitet, får en explosiv kraft genom att den visar sig vara motiverad av ett aktivt motstånd mot anpassning. I det andra solot, Missing in Action, domineras scenen av Mia Habib som utstrålar en aggressiv robust styrka när hon dänger ner händerna i golvet och låter kroppens massiva tyngd skapa tryckvågor som fortplantas genom scenrummet. För mig blev Gambiers och Habibs solon en politisk manifestation av kvinnors rätt att vara sådana de är på scenen så väl som på alla andra platser.
Loading ...
