Lena Nymans kamp i rampljuset

Vi kan börja med namnet. Anna Lena Elisabet Nyman. Ett ganska vanligt namn på en 16-årig flicka när det svenska 1950-talet tippar över i 1960-tal. Vi kan fortsätta med platsen. Nordvästra hörnet av Kungsholmen i Stockholm, nybyggda men arbetarklassiga hyreslängor. En etta med kokvrå, en pälssömmerska till mamma, en bror som gått till sjöss och en far som förlupit hemmet. Inte anmärkningsvärt ovanligt det heller.

Men det finns det annat som är. Exempelvis: 16-åringen är sedan fem år känd från teater, tv och film, har trots sin kulturfattiga bakgrund tidigt placerats i teaterskola, hon ser allt som går upp på stans biografer, löser biljett till så många teater- och operaföreställningar hon har råd med, hon läser Nietzsche och Platon och hennes pappa konstnären förser henne med alkohol och droger.

Och än ovanligare ska det bli.

Innan hon har hunnit fylla 20 kommer hon ha gjort stor skandal med en tide­lags­scen i en film, blivit ihop med (bland andra) stjärnregissören Vilgot Sjöman, gjort succé på Dramaten, fått och botats från gonorré och blivit tablettmiss­brukande bulimiker.

När Lena Nymans hjärta slår sina sista slag den 4 februari 2011 är det inget vanligt liv som nått sitt slut. Nej, det är ett liv med ett övermått av det mesta. Av talang. Sprit. Ambitioner. Män. Lycka. Olycka.

Men redan i 16-åringen finns klyvnaden som kommer att prägla de kommande 50 åren, den mellan en obändig konstnärlig vilja å ena sidan, ett missbruk omöjligt att bemästra å den andra.

Så långt komna måste vi ställa oss en fråga: Hur ska man återberätta en människas liv? Särskilt kanske då ett sådant fullt av ytterligheter, som Lena Nymans. Ska tyngdpunkten ligga på de glada dagarna? Eller på de mindre ljusa?

Det är just den fråga som journalisten Annika Persson brottats med det senaste dryga året, när hon arbetat med sin biografi över Lena Nyman – Jag vill ju vara fri. Vi hittar henne i slutet av den ringlande vägen över ett vinter­fagert Färingsö som leder till Stenhamra, närmare bestämt i en gammal stenhuggar­bostad vid Mälarens strand. Mycket litet har ändrats i köket med vedspis och det enda rummet sedan början av förra seklet – det är lätt att föreställa sig den miserabla, utkylda fattigdom som en gång rådde i det nu enkla men pittoreska sommarnöjet.

Annika Persson har utgått från de sjutton papperskassar fulla med dagböcker, anteckningar, bilder och annat som Lena Nyman lämnade till Teatermuseet kort före sin död. Materialet bar i sig själv svaret på frågan hur Lena Nymans kontrast­fulla liv skulle gestaltas.
– Jag ville skriva en kärleksfull bok eftersom Lena hade det så svårt. När man läser en annan människas dagböcker, måste man göra det med kärlek. Traditionellt har den här typen av böcker handlat mest om framgång, nu blev det mer om motgångarna. Det är också det man skriver om i en dagbok, där kan man skriva av sig ångest och svårigheter och sådant man inte talar om med andra människor.

Lena Nyman förde dagbok hela sitt liv, periodvis mycket utförligt. Annika Persson har därmed kunnat ställa soliga veckotidningsporträtt mot hur Lena Nyman egentligen mådde och följa inspelningen av tidiga filmer från dag till dag. Ursprungligen hade Annika Persson tänkt sig boken som en fresk över tiden Lena Nyman verkade i, om samhället och kulturpolitiken. Men även som död gjorde Lena Nyman som hon brukar – hon tog fullständigt över showen.
– Det är sådant sug i hennes liv. På ett sätt är det en berättelse om dålig självkänsla och vad det kan göra med en om man inte har lärt sig att se sina egna behov. Hon är helt enkelt så fruktansvärt spännande.

Det är mycket som var dubbelt i Lena Nymans liv. När Annika Persson säger att Lena Nyman inte hade lärt sig att se sina egna behov är det både sant och inte sant. Lena Nyman tog sig in på Dramatens scenskola bland 192 sökande. Hon blev vän med de personer som kunde ge henne oförglömliga film- och teaterroller. Hon såg till att få det hon ville ha. Samtidigt underkastade hon sig olika mäns vilja, blev misshandlad av ett par av dem, hemmafru åt en, sopade upp efter den bohemiske fadern och så vidare. Hon förställde sig, för att motsvara deras önskemål. För att använda Ingmar Bergmans ord: ”Du är en sådan som blir den som andra vill att du ska vara. Du måste sluta med det.”

I dagboken är hon emellertid sig själv. Och hon skriver bra.
– Jag blev förvånad över att hon var så intellektuell. Man talar om att hon var varm och intelligent, ett sceniskt geni, men frågar man de här männen hon jobbade med så säger de nej, det är ingen som tror att hon läste. Därför är det väldigt överraskande att hon inte bara läser utan även går i dialog med det hon läser på ett sätt som otroligt få gör, helt ensam dessutom. Själv har jag suttit på litteraturvetenskapen och lärt mig hur man ska tänka kritiskt kring litteratur, medan hon slåss med Platon helt ensam som 16-åring. Då blev jag så glad och så kär i den där personen som verkligen ville konst. Jag blev förvånad över hur jätteseriös, hur smart och vilken bra skribent hon var. Och jag blev också jätte­förtvivlad över att det gick åt helvete, att ingen räddade henne och att hon inte kunde rädda sig själv.

Lena Nyman tar liksom omedelbart konstnärlig höjd i sitt liv. Uppmärksamheten i sig är inget värd, hon söker i stället hela tiden nya utmaningar, vill ha svårare roller. Hon har dessutom hamnat i rätt tid och rätt sammanhang: den dynamiska miljö vänstervågens upprorsanda i förstone genererade. Så när Vilgot Sjöman börjar filma Jag är nyfiken – en film i gult har han givetvis inget så traditionellt och trist som ett manus. Det improviseras i stället fram, inte minst med utgångspunkt i Lena Nymans eget liv. Filmen är märkligt levande än i dag, där Lena Nyman med sin egenartade närvaro ställer grundläggande, och i den meningen avgörande, frågor till dem hon möter. Är Sverige jämställt? Varför har vi ett klassamhälle? Hon är sedan med och gör ”demokratisk teater”, där skådespelarna skriver pjäserna tillsammans, som en del av omkullvältandet av auktoriteter – i sig paradoxalt, eftersom samtidigt som Lena Nyman inte tål hierarkier så attraheras hon nästan undantagslöst av män med makt.

Män med makt, ja. Enligt Annika Persson var Vilgot Sjöman inte den ende regissör Lena Nyman blev intim med.
– Det var många av de regissörer och andra auktoriteter som hon jobbade med som också tog för sig av henne privat i samband med det. En del av dem har jag bekräftat från flera håll eller från Lenas anteckningar, men en del har jag bara via en källa och då ville jag inte hänga ut dem även om källorna är trovärdiga. Så jag kan egentligen bara säga svepande att det var Alf Sjöberg och någon enstaka till som inte gick över gränsen för det professionella samarbetet under den tid när hon fortfarande var på rätt sida trettio för att vara intressant att utnyttja.

Även Jag är nyfiken – en film i gult och dess pendang i blått blev såväl skandal som internationell succé. Lena Nyman var resten av sitt liv missnöjd med lönen för hennes insats – 250 000 kronor i dagens penningvärde. Att ställa mot att filmen spelade in motsvarande 500 miljoner kronor i USA. Men filmerna fick även mer förödande följder. Lena Nyman hade sedan tonåren varit missnöjd med sin kropp. Perioder av självsvält följdes av hetsätande och ångest. Hon hade sedan tidigare missbrukat dåtidens amfetaminliknande bantningspiller, vilka även gjort henne beroende av sömntabletter. Trots att problematiken finns gestaltad i filmerna gjorde flera av tidens tyngsta filmkritiker stor sak av att de inte uppskattade nakenscenerna med Lena Nyman (som Vilgot Sjöman tryfferade filmerna med). ”Man tänkte inte så mycket på hennes feta bak den förra filmen, ty då hade den nyhetens behag”, skriver Nils Beyer i Arbetet, medan Artur Lundkvist konstaterar i Se: ”Hon är bättre med kläder på. Man får nästan avsmak för henne när hon är naken.”

Lena Nyman svarade med en vass replik i Expressen, men dagboks­anteckningarna vittnar om hennes djupa förtvivlan. Hon är 25 år, hon har bantat och hetsätit i ett halvt decennium, och nu blir det mest konstnärligt avancerade hon har åstadkommit reducerat till hennes förhatliga kropp. Enligt hennes motspelare i filmerna, Börje Ahlstedt, satt såren efter Lundkvists och Beyers pennor i hela livet.

På scen tillsammans med Gösta Ekman och Tage Danielsson, 1973.

Man kan fråga sig om Lena Nymans talang var för stor för teatern som konstform. Även de svåraste roller var i slutändan för små för ambitionerna – ungefär som en poet som försöker få konstnärlig tillfredsställelse genom att skriva notiser i dagspress. För stick i stäv med jakten på konstnärliga utmaningar tackade Lena Nyman 1973 ja till ett erbjudande från sin gamle bekant Hans Alfredson om att spela revyn Glaset i örat. Med några få steg genom Berzelii park gick hon från en huvudroll i Ingmar Bergmans uppsättning av Henrik Ibsens Vildanden på Dramatens stora scen, till en krogshow på Berns. Hon blev snabbt en del av det exempellöst kreativa kollektivet runt Hasse & Tage, med en lång rad föreställningar och filmer. Och ännu mer festande.

I det långa loppet visade sig steget från den traditionella ”teaterteatern” (som hon kallade det) till de privata scenerna olyckligt. Mer pengar och mindre krav är som bekant ingen vidare kombination för en missbrukare.
– Jag tror att det blev för jobbigt att arbeta på Dramaten, du kanske repeterar en pjäs och spelar två andra samtidigt, medan på privatteater hade hon en föreställning om dagen; samma, samma, samma. Det blev en dålig spiral, för det kanske kändes skönt att gå dit för att det var lätt, men samtidigt så blev hon mer uttråkad eftersom det inte ställdes lika höga krav, säger Annika Persson.

Men vad gjorde Dramaten för att hjälpa Lena Nyman i hennes missbruk?
– Jag har frågat, men de hänvisar till sina sekretessbestämmelser. Det skulle jag vilja veta, om de någonsin ens försökte.

Oavsett om de gjorde det eller ej så bryts inte färden utför. Hon är långtifrån ensam bland sina skådespelarvänner om att ha alkoholproblem och så länge hon är nykter på scenen får övrigt passera. Under 1980-talet ses Lena Nyman alltmer sällan i konstnärligt kvalificerade sammanhang. Hon förlorar körkortet efter upprepade rattfyllor. Bara i sommar­stugan utanför Gnesta finner hon något slags jämvikt. (Ur dagboken: ”Läsa deckare. Äta djupfryst sockerkaka. Kvällen titta brasa. Bara tänt med ljus. Sova tidigt. Lycklig. 2 fl. vin under en hel dag. Perfekt mängd.”)

De två följande decennierna blir något av en konstnärlig renässans för Lena Nyman. Trots att hon är märkt av miss­bruket får hon åter mer avancerade roller och kan visa publiken varför hon redan som ton­åring kallades geni. Sedan tillstöter olika sjukdomar och de sista åren är hon i för dåligt skick för att lämna sjukhuset.

Annika Persson hade hört att Lena Nyman var sängbunden på sjukhus och lekte med tanken att intervjua henne. Men det blev inte av. Något hon var tacksam för när hon påbörjade arbetet med boken.
– Då hade jag haft den bilden av henne med mig, när hon till stora delar var en annan person än den brajta tonåringen som verkligen vill lära sig skådespeleri, lära sig konsten. Nu kunde jag följa henne, nyfiket, utan att ha svaren.

Men är det något du hade velat fråga henne?
– Det är klart, massor! Men jag skulle vilja fråga det som ingen av dem jag har intervjuat har kunnat svara på: Vad fan var det hon ville? Vart var den där driften, det här att hon själv såg sig så genial som konstnär, på väg?

* Denna artikel är tidigare publicerad i Tidningen Vi nr 4.2013.