Jag avgudar Leroy på vita duken, men blir bara trött av honom på tv. Förklaringen är så klart kommersialisering. Givetvis gick det inte att återskapa den där råa valpigheten från Parkers original i en hurtig kassako till collegesåpa år ut och år in. Leroy fick bli en dansmaskin i stället. Så duktig. Så tråkig.
Som Bounce, ungefär.
För hur tekniska dansarna i Sveriges mest kända streetgrupp än är och hur många fullsatta Dansens Hus de än drar, så var det ärligt talat länge sedan de fick till lite blod och nerv. Gökboet är en svinsnygg föreställning, men Bounce kommer inte i närheten av uppstickarna Twisted Feet – när det handlar om publikkontakt.
Twisted Feet, som har gått och blivit idoler – utan att synas i tv. Visst är det lite sensationellt?
Hemligheten: Leroy-faktorn! Twisted Feet har blivit grymt duktiga, utan att förlora den dansglädje som brukar koka bort hos de flesta begåvningar så fort de professionaliserats som dansare. Dessutom är flera av Twisted-medlemmarna okonstlat charmiga. De pratar med sin publik utan att göra den Bolibompa-generad.
Deras första föreställning Cinderella kom till i samarbete med regissören Manuel Cubas, som tonade ner det spektakulära elementet i hiphopen. Då misstänkte jag att deras charm var riggad.
Det var den inte!
Bevis: Folkteaterns dansvecka i Göteborg. Föreställningen Se det live visade sig i och för sig vara en rätt pajig tillställning med en rad lokala gästartister – av varierande kvalitet. Vilket faktiskt inte gjorde så mycket, tack vare Twisted Feets kontinuerliga dialog med publiken. Och tack vare deras hejdlösa dansmedley de sista tio minuterna.
De är helt enkelt idoler, tack vare sin särart, trots att de inte har exponerats i tv.
Gammal hederlig dansglädje fanns det mer av under dansveckan på Folkteatern, som främst verkade rikta sig till en tonårspublik. Sofia Blomquists I livet med elever från Bäckängsgymnasiet måste kallas dansuppvisning snarare än scenkonstnärligt verk. Rart, lite taffligt dansat men synkat och enhetligt till musik av Kent. Gravallvarligt, givetvis – och just därför väldigt rörande.
Det enda renodlat professionella verket under veckan var Viktoria Alariks Snyggt. Mycket riktigt en snygg kommentar till ung, kvinnlig identitet – intelligent och rakt förpackat som alltid när det gäller Alarik. Hon får flera poäng på Leroytestet i min bok. Hon har en vitalitet behövs på den västsvenska dansscenen – som hade mått bra av fler dansveckor i väntan på Dans- och teaterfestivalen nästa år.
Loading ...
