Är scenerna för stora eller skådespelarna för små? Man kan undra, med anledning av att institutionsteatrarna får allt svårare att fylla begreppet ensemblespel med konstnärligt högkvalitativt innehåll. Kanske bäst att överlåta de stora scenrummen åt dans- och musikteater, och låta monologen framträda som den textbaserade scenkonstens främsta kommunikationsmedel. När Malmö Dramatiska Teater iscensätter Thomas Vinterbergs dogmafilm Festen blir det strålande soloprestationer men just ingen ensemblekänsla.
När samma teater låter Petra Brylander framföra Klas Abrahamssons Livet kom så plötsligt blir det kontroversiellt, närgånget och angeläget. Monologen beskriver Aspergers syndrom inifrån. Talaren, duktig på bokföring men socialt handikappad, hittar legitimering och respekt för sitt utanförskap i den neurobiologiska diagnostiken. När hon slutligen kompensatoriskt utmålar alla autister som en nietzscheansk övermänniskoras, utan barlast av sentimental empati eller metaforiska mångtydigheter i sitt språk, blir monologen riktigt obehagligt provokativ.
När Teatr Weimars Jörgen Dahlqvist gör tre sparsmakade monologer (Untitled I, II o III) på temat våldets retorik och utarmningen av humaniteten, blir det oerhört stark och gripande scenkonst. När samme Dahlqvist försöker sig på traditionellt gestaltande grepp – en strindbergsk könskamp kallad Buddy Fucker som utspelar sig i marinkårsbarackerna i Bagdad – går han vilse mellan alltför naturalistiskt spel och aningen schablonfylld dialog. Pjäsens dubbla teman, å ena sidan krigets dehumanisering, å andra sidan manligt övermod kontra kvinnligt underläge, går inte ihop.
Detta är inte sällan även de stora ensemblernas och de stora scenernas problem: man blandar samman estetiker och använder alltför olikartade utryck. Kanske är det monologformens nödvändiga sceniska begränsningar som gör den betydligt mera oavvislig än det stort upplagda dramat. Kanske är det själva den konventionella teatrala dramatiseringen som får problem i tider av dokusåpor och självutlämnande bloggar. I alla händelser tjänar teatern på att komma nära och tala tydligt.
Loading ...
