Let´s twist again, Garbo!

”Jag måste erkänna att det var rätt osanno­likt att just jag skulle buda i en auktion med kvarlåtenskapen efter den legendariska ikonen och ensamvargen Greta Garbo. Inte för att jag inte älskar hennes verk – jag har sett en hel del genom åren – utan för att jag inte visste särskilt mycket om Garbo, till skillnad från andra filmlegendarer.

Skälet till att jag ens kände till auktionen var att jag hade förbannat mig själv för att jag missade auktionen efter annan av filmens storheter: Mary Pickford. För att aldrig mer göra samma misstag anmälde jag mig till nyhetsbrevet från Julien’s Auctions, firman som skött Pickfords auktion och som nu skötte Garbos.

Det gångna året hade varit väldigt intensivt jobbmässigt: Jag hade regisserat två avsnitt av tv-serierna Southland och The mentalist, regisserat en tv-film om June Carter Cash, rest till ett antal festivaler med min film Strutter, undervisat på två 10-veckors­kurser på University of California, Santa Barbara och dessutom kurerat vår årliga rockmusikfilmfestival Don’t knock the rock tillsammans med min dotter Tiffany. Så när auktionen efter Garbo dök upp var det dags att ge mig själv en belöning. Det hade jag verkligen förtjänat.

En auktion med prylar från en ikon är alltid något extra, men det som gör Greta Garbos saker så fascinerande är att hon är den enda stjärna som valt att lämna Hollywood och rampljuset utan att någonsin återvända.

Hon ”försvann” och var ”borta” långt innan de flesta av oss ens hade nått dit. Men vad vi glömmer är att efter avskedet med hennes sista film Tvillingarna, så fortsatte Garbo att existera. Hon levde i ytterligare femtio år. Hon var ”borta” mycket längre än hon var en del av Hollywoods industri. Så frågan man ställer sig är: vad gjorde hon alla dessa år?

Svaret är höljt i dunkel, men Garbos efterlämnade prylar ger vissa ledtrådar. Att studera auktionshusets webbplats med Garbos personliga tillhörigheter var helt förtrollande: klänningar från Valentina, blusar från Pucci, möbler, pass, kokkärl, vaser, lampor, minnes­saker, hennes målarfärger och penslar, till och med städprylar och ett restlager med hudvårds­produkter från Erno Laszlo – där det fortfarande fanns kvar av det rosenelixir hon smorde in sitt berömda ansikte med under Hollywood-eran. Självklart fanns det även Bertlyn-tofflor, konformade hattar, stråhattar, solglasögon, sjalar – oumbärliga plagg under de år hon försökte leva ett mer tillbakadraget liv.

Men vad skulle jag buda på? En klänning? Vad skulle jag göra med den? Packa in den i plast och ständigt oroa mig för att den skulle bli maläten i min garderob? Hennes keramiska kastrull? Skulle jag koka ägg i den och tänka på henne medan jag åt frukost? Ett par lampor? Jag skulle kunna tända dem och säga till mina gäster ”japp, de här lamporna har tillhört Greta Garbo”. Vad skulle kännas meningsfullt i längden för mig personligen?

Då fick jag syn på något. Garbo lämnade förvisso Hollywood, men hon fortsatte att älska musik. Greta Garbo ägde skivor! Hon hade klassiska skivor, opera, jazz … och, ja, Greta Garbo ägde rock’n’ roll-plattor! Beatles, twist, Elton John, Linda Ronstadt, och runt femtio av dessa skulle auktioneras ut.

När jag sedan ropade in dem var jag helt exalterad, men kände samtidigt skuld. Jag hade inte tänkt bjuda så mycket, men jag påminde mig om att jag faktiskt var värd en belöning, en rolig upplevelse och en present för allt slit under året. Måhända var det faktiska värdet av skivorna mycket lägre än vad de kostat på auktionen, men det var irrelevant. Att få glänta på en dörr in till Greta Garbos musiksmak och dessutom kunna dela skatten med andra var helt ovärderligt.

Tiffany följde med mig till Beverly Hills för att hämta skivorna på auktionshuset. Jag lade mitt bud via internet och hade sett några av plattorna jag hade köpt, men inte alla. Tiffany var ivrig att följa med, eftersom hon själv äger en imponerande skivsamling.

Den första skivan som Tiffany drog upp ur lådan fick oss att baxna. Det var No other av Gene Clark. Hur sjutton hade Greta Garbo kommit över den här obskyra och minst sagt kontroversiella soloplattan av den tidigare frontmannen i The Byrds? Den enda kopplingen var att Garbos ansikte syns på omslaget som sfinxens huvud. Men det var knappast därför hon ägde skivan, hon hyste ingen nostalgi inför sig själv som filmgudinna. I själva verket sa de som kände henne under hennes tillbakadragna år att hon sagt att hon till och med skämdes över sitt artistnamn.

Några av de mest intressanta skivorna för mig var Garbos Chubby Checker-skivor och andra 60-talsdansplattor. Auktionspresentationen påstod mycket riktigt att Garbo var förtjust i twist, dansflugan som förändrade världen under det tidiga 60-talet. Det finns ett foto av Garbo på klubben The Peppermint Lounge där hon står och ser på när paren twistar på dansgolvet. Det är svårt att tänka sig att hon ägde alla dessa skivor och inte dansade twist själv! (Den mest nötta skivan i hela samlingen är Chubby Checkers första lp.)

Garbo verkar ha älskat kvinnliga sångerskor. Själv upptäckte jag den tyska sångerskan Hildegard Knef genom Garbos skivor, jag kände inte alls till hennes musik sedan tidigare. Garbo var också ett stort fan av Barbra Streisand, och inte bara av hennes musik, hon var helt hänförd av hennes storhet, både som skådespelare och regissör.

En platta i samlingen som sätter i gång fantasin är singeln PT-109 av Jimmy Dean. Inte för att den är en fantastisk, utan för att Greta köpte den i Washington D.C. 1963. Jag vill tro att det var under samma resa som hon var bjuden på middag i Vita huset. Hon verkade tycka väldigt mycket om president John F. Kennedy, de flörtade till och med under middagen, kanske var hon lite förälskad. Tragiskt nog mördades han bara tio dagar efter Garbos sagolika besök i Vita huset.

Även om Gretas musiksmak inte alltid var så vågad, så är den en ständig källa till överraskningar. Hon ägde Harry Belafontes allra första skiva, som har influenser från hans rötter i Karibien. Senare skulle Garbo skaffa flera skivor av The Esso Trinidad Steel Band – på en av skivorna har bandet skrivit sina autografer. Garbo var långt före hela världsmusik-trenden!

En av de sista skivorna Garbo köpte var den legendariske New Orleans-musikern Professor Longhairs Crawfish fiesta från 1980. Vad hände sedan? Tröttnade hon på musik? Ogillade hon cd-formatet? Vad det än berodde på så slutade hon att köpa skivor på 80-talet.

När jag spelar de här skivorna som ägdes och vård­ades av den stora Garbo försöker jag lyssna på dem med hennes öron. Det är så klart omöjligt, men det framkallar fantasier som roar mig. Jag regisserar Greta Garbo i en dagdröm: hon har på sig en herrskjorta, slacks och espadriller och går in i sitt vardags­rum med utsikt över floden. Hon sätter på Ringo Starrs självbetitlade soloalbum på sin Collaro-skivspelare. Hon går fram mot en tom duk på ett staffli och börjar måla, medan hon nynnar för sig själv Oh my my, oh my my, you can boogie, you can slide … Bilden växer fram.”

* Denna artikel är tidigare publicerad i Tidningen Vi nr 4.2013.