Elin Lundgren är en av två konstnärliga ledare vid Lilith Performance Studio i Malmö, som nu kan fira ett oväntat lyckat år. När Nummer ringer upp för att gratta på ettårsdagen är hon trött men glad.
Hur vill ni sammanfatta ert första år?
– Det har varit helt enormt över förväntan. Det här är en ny bana för oss. Vi har arbetat som fri teatergrupp sedan 2001 med en dragning åt performance, men vi har aldrig jobbat så här tidigare, med inbjudna konstnärer som varit hos oss under lång tid. Och sedan det enorma intresset från publiken. Det har varit i stort sett slutsålt på allt hela tiden. Jag är trött – men glad. Performance är en inspirerande och fantastisk form att jobba i. Jag är skådespelare och regissör i grunden men fortsätter med mitt konstnärliga arbete i en annan form. Samtidigt är det performance vi jobbar med, det ska inte förväxlas med experimentell teater. Vi bjuder ju in konstnärer.
Hade ni väntat er att det skulle finnas så mycket publik?
– Nej. Det har också kommit mycket ny publik varje gång. Malmö är en ganska liten stad och kulturklicken är liten. Det är inte bara teater- och konstpubliken som kommit utan en för oss helt ny publik. Och väldigt blandad: unga söta kids med stora mössor och äldre par med Cerverakassar direkt från julhandeln. Inte bara från Malmö utan från Ängelholm, Lund och Ystad. Nu tror vi också att det kommer ännu mer publik från Köpenhamn när vi har Lilibeth Cuenca Rasmussen här – hon är väldigt stor där.
Vilka har de häftigaste höjdpunkterna varit under året?
– Själva öppningen var en hysterisk höjdpunkt i sig. Vi hade bjudit in galna konstnärer från Island som var svåra att jobba med. De skulle ha sjutton skådespelare och trettiotvå karaktärer och hade ingen koll på någonting. Men sedan kom Matti Kallioinen som använde sig av trettio skådespelare i kroppsstrumpor och byggde upp ett science fiction-landskap – helt fantastiskt. Publiken fick gå in fem och fem på en tio minuters rundtur. Det var begränsat i tid men styrde verkligen in i hans värld, mycket meditativt. Sedan Sara Lundén som byggde upp en hjärna av ett och ett halvt ton lera, lika stor som en Volkswagenbil, och sjöng tre sånger till det. En enkel idé men totalt magiskt.
Vad har inte gått som ni tänkt er?
– Det gick ju inte så bra med isländskorna. De drack alkohol i mängder och skrek ”We do it the Icelandic way”. Det kunde inte ha öppnat sämre. Jag driver Lilith med Petter Pettersson som också är min man. När vi skulle hämta vår son på dagis vid halv fem hade de inte ens gått upp än. Vi hade DN-recensenter i publiken och tänkte: är det så här det är att jobba med konstnärer? Men så har det inte varit någon annan gång.
Vad ser du allra mest fram emot i vår?
– Det känns väldigt speciellt med Tanya Mars från Kanada. Hon har hållit på med performance i trettiofem år, det är lika länge som jag har levt. Hon är amerikan men har bott länge i Kanada och undervisar i performance vid Toronto University of Art. Hon använder sig av storslagna, teatrala, bombastiska uttryck. Hon är en hård grand, old lady. Jag träffade henne på en festival i Finland och frågade henne om hon var performancekonstnär eller konstnär och fick svaret: ”I’ve been doing performance for thirtyfive years.” Då kände jag mig ganska ny.
Länk:
Lilith Performance Studio
Loading ...
