Sofia Fredéns pjäs är fullproppad med samhällskritiska kängor. Hon sparkar vilt och stundtals plågsamt hårt mot den svenska självgodheten. Det är en text lika vital som spretig och hela ensemblen förmår, med viss draghjälp av Carolas odödliga hits, att hitta ett anslag som gör den rättvisa.
Alexander Öbergs regi har gett skådespelarna generöst med spelutrymme. Och det är nödvändigt här. Utan det hade vissa av dessa karaktärer dukat under och andra tagit över. Istället ses en ensemble som är tajt och sensibel, där samtliga utstrålar en sällad skådad spelglädje.
Kristian Lima de Farias snåriga paragrafryttare till socialtjänsttant är ett ypperligt exempel. Likaså Carina M Johanssons förbittrade politiker Eva gestaltas med imponerande eftertryck.
I Zofi Nilsons fantasifullt färgstarka scenografi är livet bokstavligen en cirkus och de roterande lösningarna utnyttjas till fullo av skådespelarna.
Det är dock inte utan att vissa skratt hamnar på tvären någonstans i halsgropen och det finns stunder då jag inte riktigt blir klok på vad man vill med scenen, vilket i sig kan vara ett alldeles medvetet val.
Att spela komedi är en balansakt. Relationsproblemen som alla känner igen sig i blir lätt banala och civilisationskritiken kan få dålig eftersmak om den inte träffar exakt rätt. Lilla livet är en föreställning som med befriande lätthet tar sig an stora och angelägna frågor. Med lite tur kanske det inte dröjer nästan tio år igen innan Göteborgs stadsteater sätter upp en pjäs av en kvinnlig dramatiker.
Loading ...
