Lille Eyolf på Nationateatret

Henrik Ibsens pjäs Lille Eyolf är inte så känd och spelas heller inte så ofta. Den handlar om nioårige Eyolf och hans föräldrar, Rita och Alfred Allmers. Efter ett fall från skötbordet – Rita och Alfred var uppslukade av varandra – är han krympling, och föräldrarna plågas av skuldkänslor. När Eyolf drunknar, är det dags för konfrontationer.
   Familjetragedin om skuld och ansvar, passion och svek, spelas som ett samarbete mellan Riksteatern och Nationalteatret i Oslo, och det är det tidlösa i texten som präglar uppsättnigen. Här står skådespelarna och Ibsens ord i centrum. Ingenting stör. Publiken omringar scengolvet på tre sidor, vilket skapar en intim upplevelse. Pratet är borta, bara kärnhistorien och känslorna är kvar. Alfreds bok om människans ansvar blir det ingenting av. Istället vill han efter alla år vara en ”verklig“ far åt sin son, medan Rita bara vill vara ensam med sin man och inte vara mor.
   Äkta makarna grälar om skulden för Eyolfs olycka och död – och om framtiden. Föreställningen koncentrerar sig på relationer, konflikter och kontraster. Till exempel de tidstypiska 1800-tals kostymerna i förhållande till det enkla, tomma scenrummet; oskyldige Eyolf och hans ångerfyllda, skuldmedvetna föräldrar: strängarna som delar scenen och karaktärerna, eller skådespelarnas, placeringar på scenen. Alla personer är lika viktiga för historien. Alla bär på något och alla kämpar (för sig själv, för sin kärlek).
   Lille Eyolf är ett mästarmöte mellan Henrik Ibsen och Lars Norén. Resultatet blir rå, relevant och jättebra teater. Jo faktiskt, i toppklass.