Amerikaner är inte kända för sin globala kännedom. Vi är isolationister, glada över att semestra hemma och lära oss mer om vår vida nation. Möjligen en gnutta Västeuropa eller norra Mexico om vi vill känna oss tjusiga. Med denna insikt lanserade New York Citys Lincoln Center sin internationella festival 1996, mitt i hjärtat av Manhattan.
Naturligtvis är New York City redan en av de mest blandade platserna i USA, men värdet av att ta hit scenkonstnärer från hela världen är alltid ett skarpt grepp. Vad finns det för bättre sätt att ta pulsen på en kultur än att lyssna till dess samtidskonstnärer?
I år kunde The Lincoln Center Festival erbjuda 93 föreställningar från 14 olika länder, med ett särskilt fokus på spanskspråkiga verk. Denna plötsliga räd mot latinoverk fick dock inte alla konstnärer här i stan att gå i gång. René Buch, konstnärlig ledare för Repertorio Español, en av New Yorks största spanskspråkiga teatrar levererade följande kommentar i juni, innan festivalen öppnat: ”Jag är glad att de är här för att de är väldigt bra grupper och jag är glad över att vi åtminstone inte får Ingmar Bergman. Han är nån död svensk”.
Och som vi alla vet dog verkligen Bergman en månad senare, dagen efter att Lincoln Center Festival stängde. Men trots att han var en känd teaterregissör och filmskapare arbetade Lincoln Center faktiskt aldrig med Bergman.
Jag hade chansen att se några av de olika föreställningarna av andra stora artister – levande och döda – däribland ryska Kirovoperans tolkning av Wagners Sigfried – den tredje delen i Nibelungens Ring. På kvällen 20 juli var Metropolitan Opera House fyllt av de gamla vanliga publikoriginalen: de blåhåriga i högklackat, de skeptiska musiknördarna och alla bögpar. Skillnaden i den praktfulla, röda foajén var den kakafoni av ljud som studsade mot Hans Harald Raths kristallkronor. Allt från spanska, japanska och franska med olika accenter flöt runt i massan. Wagners och Lincoln Centers gemensamma kraft hade lockat till sig en internationell folksamling.
Ryska Kirovoperan gästade Lincoln Center Festival med Wagners Sigfried. Gennady Bezzubenkov som Fafner, och Leonid Zakhozhaev som Siegfried
FOTO: Stephanie Berger
Två dagar senare såg jag De Monstruos y Prodigios: La Historia de Los Castrati. En surrealistisk pjäs av de mexikanska konstnärerna Jorge Kuri och Claudio Valdéz om kastratsångarna och deras roller i sociteten. Den betydligt mindre scenen på Gerald W Lynch Theatre vid ett Universitet drog naturligtvis till sig en mindre publik än ”The Met”, men också en mindre varierad sådan. Då pjäsen framfördes på spanska med engelsk textmaskin tycktes också publiken domineras av folk som talade det ena eller det andra språket. Som nationellt visitkort fungerade den här uppsättningen dock inte särskilt bra.
När Mexico City-baserade Teatro de Ciertos Habitantes skapade pjäsen placerades den i olika historiska tidpunkter, så festivalpubliken lär inte ha fått särskilt mycket av den typiska, mexikanska teaterstilen, men kanske fick de något annat.
”Föreställningen lärde mig mycket om kastraternas historia. Jag visste inte mycket om deras betydelse i musikhistorien och det var upplysande” sa Mark Blankenship, en engelsktalande Brooklynbo som såg fem produktioner under detta års Lincoln Center Festival. ”De enda gångerna som textmaskinen var störande var när den hade grammatiska fel.”
Som komplement till dessa föreställningar erbjöds unika framföranden, såsom en argentinsk teatergrupps djärva version av Tjechovs Tre systrar och en Taiwanesisk enmanstolkning av Shakespeares Kung Lear.
Reynold Levy som är chef över Lincoln Center har nog rätt när han säger: ”Mer än något annat arrangemang vid Lincoln Center är denna festival en förnyare av dialogen mellan världskulturerna, dåtid och nutid när den kommunicerar över de tidsmässiga och geografiska gränserna.”
Och detta spar in en hel del flygresor åt oss amerikaner.
Länk: Läs fler artiklar om teaterlivet i New York
Loading ...
