Barbro Lindgrens universum är en ständig källa till filosofiska funderingar och glädje. Själv säger hon att hon saknar fantasi och att hennes gestalter – om det så handlar om bullterriern Rosa i Rosa på dagis eller Loranga med tehuvan på huvudet – är hämtade direkt ur verkligheten. Det må vara hur det vill med den saken. Att de udda karaktärerna träffar rakt i hjärtat på både små och stora är det i alla fall ingen tvekan om.
Därför är det inte det minsta konstigt att man på Unga Dramaten har fått idén att sätta dramatikern Lucas Svensson på att skriva en alldeles egen pjäs med Barbro Lindgren-gestalter på rollistan. I Titta livet! – en lek rumlar Sparvel, Loranga, Max och grisen Benny om i manegen i en Lindgren-cirkus ungefär lika ostyrig som hennes böcker.
Hela tre Sparvel möter oss i inledningen. Thérèse Brunnander är den kavata, rediga varianten, hon som gungar igång sin glädje, medan Emma Broomé står för det vilda och otuktade, ända-in-ifrån-själen-fria. Den senare når sin fulla blom då hon hejdlöst och befriande spelar Max med hängselbyxor och napp – denna jättebebis med gutturala läten och lika enstaviga ord som i böckerna kan få vem som helst att lyda order.
När grisen Bennys mamma virvlar in med dammsugaren gäller det att lyfta på fötterna. Fullt begripligt känns det då att Benny själv (Filip Alexanderson) bestämmer sig för att rymma. Publiken inbjuds för ett ögonblick att springa med på färden och får på så vis envälbehövlig ”spring-i-benen-paus”.
Hos Lindgren/Svensson får minsta varelse mänskliga och igenkännbara drag – den lakoniska hunden från Benny-böckerna ringer hem till frugan, de gröna strumpgäddorna på skådespelarnas händer tjattrar i munnen på varandra och Lorangas korvgubbe säljer sojakorv och kabanoss.
Sparvel blir till slut själv snurrig i huvudet av allt spring och på publikplats är det inte utan att jag håller med. I första hand är Titta livet! en Lindgren-kavalkad med lite sång (musik av Janne Tavares), lite lek, lite poesi och lite tokig fantasi. Bebisen Max växer upp och vi får följa en historia om livscykeln, men någon verklig berättelse får jag aldrig fatt i.
Till slut sitter jag och undrar varför man inte valde att iscensätta en riktig Barbro Lindgren-historia i stället. Denna, enligt egen utsaga, fantasilösa författare har skrivit bortåt hundra böcker. De flesta står på alldeles egna ben.
Loading ...
