Lisa Torun dansar så det hörs

Lisa Torun och jag gick på samma gymnasieskola i Lund. Men då undertecknad plikttroget satt tre år i skolbänken, stack Lisa till London innan någon studentmössa hamnat på huvudet. Många drömde om teater, sång och dans, men få tog hela steget ut. Det gjorde Lisa, som då hette Olsson. Torun, som blivit ett artistnamn, är egentligen hennes mellannamn berättar hon när vi träffas i Malmö.

Från Sound of Music till London
Första stora jobbet fick Lisa Torun redan under gymnasietiden, då hon spelade den äldsta flickan Liesl von Trapp i Sound of Music på dåvarande Stadsteatern i Malmö. Det var hennes allra första audition som lyckosamt ledde till rollen och Lisa minns den väldigt tydligt.
   – Det var hundratals sökande, men jag kände någonstans att jag skulle få rollen.
   Hon fortsatte att dansa flera gånger i veckan, sjunga, spela piano och fiol; alltid aktiv med ett fullt schema. Under gymnasiet sökte hon till London Studio Center – och kom in.
   – Min danslärare på Danshuset i Lund var själv utbildad i London och hon pushade mig att åka. Det var en heltäckande utbildning med teknikträning och även koreografi. Vi gick 9 till 18 varje dag, även lördagar, så det var rätt tufft.

Stolt stipendiat
Vi sitter på kaféet Glassfabriken på Möllan. Lisa har beställt en stor latte, trots att hon just berättat att hon vill minska sitt kaffeintag. Men inte just nu. Någon vecka innan vi träffas har hon fått Region Skånes kulturstipendium på 25 000 kronor. Kulturnämndens motivering löd: ”Lisa Torun arbetar mångsidigt och genreövergripande genom att kombinera en nordisk kyla och skärpa med en passionerad, flödande rörelselek. Som dansare, koreograf och sångerska förenar hon dans, film och musik i utforskande konstnärliga produktioner.”
   – Jag tycker faktiskt att de lyckats bra med att beskriva mina ambitioner, säger hon och känner sig glad och självklart lite stolt.
   Ett varmt välkomnande till Malmö kan man väl säga. För efter 12 år i London har hon valt att flytta hem till Skåne.
   – Den livskvalitet som finns här är svår att hitta i London. Ja, om man inte är jätterik, vilket man inte blir som frilansande dansare… Men jag är också nyfiken på vad en svensk konstnärlig identitet innebär. I London har jag ju varit utlänning och kunnat använda mig av det på ett positivt sätt. Nu vill jag förnya mig själv, utvecklas och göra något annorlunda. Men jag pendlar fortfarande till London för olika uppdrag.

Eget kompani och jordenruntturnéer
Vid 22 års ålder bildade hon sitt eget danskompani – Lisa Torun Dance Company. Hon turnerade internationellt, både med sitt eget kompani och med andras. Någon som betytt mycket är koreografen Carol Brown.
   – Jag lärde mig mycket av henne. Hon hade ett annorlunda sätt att jobba på, där hon blandade teater, fysisk dans och text.
Turnéerna gick till bland annat Ryssland, Polen, Bulgarien, Tyskland, Italien och Nya Zeeland.
   – Visst slet det på kroppen, men jag är så inspirerad av det jag gör att jag får krafter. Alla möten med människor och olika kulturer gav mig oerhört mycket. Starkast var Rumänien. Det var fruktansvärt att uppleva den enorma fattigdomen med egna ögon.

Drivs av idéer
I sitt kompani byggde hon upp ett nätverk och projektanställde dansare. Själv fungerade hon som spindeln i nätet.
   – Min drivkraft är att vidareutveckla och producera en idé. Ofta handlar det om att undersöka relationen mellan dans, sång och musik. Jag börjar med rörelserna, det visuella och lägger sedan till musiken efter det. Det ska vara en kombination av ljud och kropp. Jag testar och upprepar. Jag har alltid en vision om hur det ska se ut.
   På frågan varför det gått så bra tvekar Lisa först. Men sen kommer svaret – talang kombinerat med envishet.
   – Jag är ambitiös och hårt arbetande. Jag har alltid vetat vad jag ville. Sedan utbildningen har jag aldrig haft ett annat jobb än dansen och sången.

Och att det är svårare som kvinna har hon fått känna på. Ungefär 70 procent på utbildningen i London var kvinnor.
   – Större konkurrens betyder ju att man måste jobba ännu hårdare.

Puttrande dansliv i Skåne
London är en sprudlande stad för scenkonst. Att byta ut det mot Malmö verkar för en utomstående lite konstigt. Men enligt Lisa har det börjat puttra rejält i det skånska danslivet. Många dansare har, liksom hon, kommit tillbaka efter en tid utomlands och hon tror starkt på dansen – både i skolan, på scenerna och som en del i integrationen.
   – Fördelen med dans att det är icke-verbalt. Det har en förmåga att förmedla en känsla. Alla har sitt eget sätt att tolka utifrån sin egen bakgrund och livshistoria. Alla kan delta, uppleva, bli berörda och inspireras.
   Vi börjar prata om hur scenkonsten skulle kunna dyka upp på oväntade ställen.
   – Det finns så många alternativ. Ikea eller biblioteket skulle funka. Då kan man locka en ny publik i olika åldrar som inte annars går på dans.
   I våras kunde man se Lisas föreställning Triptych på Dansstationen och under sommaren höll hon i SummerLAB 2003.
   – Det var spännande. Det var 16 medverkande från olika länder. Tillsammans undersökte vi olika arbetsmetoder och idéer för dans och musik.

Synkroniserar dans och musik i nya verket
Härnäst kommer hon att synas på Dansstationen, som nu flyttat till Palladium och där Lisa Torun är huskoreograf under 2004. Hennes nya stycke heter Synchrona och är ett helaftonsverk för fyra dansare, med livesång, text och musik. Premiären äger rum 26 mars.
   – Jag hade under en tid närmat mig det egna musikskapandet och fick i
och med arbetet på Dansstationen chansen att utveckla möjligheterna till en föreställning i samproduktion med dem.
   Lisas idé var att skapa en föreställning med ”synkroniserad musik och rörelseprocess, där båda står i centrum för en uttryckssträvan”. Det vill säga att hon ville arbeta både som koreograf och musiker och med dansare som även själva är musiker.
   – Alla ljud – live, inspelade och förvrängda – kommer från oss som en
integrerad del i själva koreografin. Jag ser inte dansandet som en
separat aktivitet som sker till musik utan ett gemensamt utforskande av själva idéen.
   Mobilen ringer. Det är pojkvännen. Han vill berätta att han har varit ute och fiskat och fått som Lisa säger ”en massa sill”. Han bor i Köpenhamn och är också dansare.
   – Visst underlättar det att man är i samma situation – att den andra har förståelse för det man jobbar med.
   Vi dricker ur och går ut på Kristianstadsgatan. Lisa bor ett stenkast härifrån.
   – Ja, det är Möllan, Dansstationen och Köpenhamn som gäller nu, säger hon och knäpper jackan.