Så står han där igen, Shakespeares berömde Rickard III, kungen som i likhet med sina andra och verkliga ”kollegor” från tiden under Rosornas Krig, spred skräck och sorg kring sin person. Rickard som slaktade sig fram till makten men själv, med döden i vitögat, var beredd att offra allt med det bevingade orden ”En häst, en häst, mitt rike för en häst”. Fast vad hjälpte det, karln fick till slut själv pröva på sin egen så kallad ”belöning”, att få hjälp på traven upp till himlen.
På Dramatens stora scen är det nu Jonas Karlsson som axlat kungamanteln. Eller sviden rättare sagt, för Nina Sandströms kostym är föga hermelinbrämad. Jonas Karlssons Rickard bär trendigt trång kavaj och backslick. Perfekt outfit för den gestaltning han gör av en kungaaspirant listig som en räv och snabb som en vessla . Smidigt som en elegant fickkniv fäller han in och ut gadden.
Dramatens affischmakare påstår att vi snart kommer att ”älska” denne Rickard. Fan tro´t. Visst applåderar jag Jonas Karlssons skådespeleri, föreställningen igenom är han en scenmagnet som väser och vädjar lika lätt som han förför. I båda sammanhangen med ett maliciöst leende över sitt halvt bortvända ansikte. Det är riktigt, riktigt vasst men för den skull har jag svårt att ”älska” Rickard. Han är vidrig. Eller ”Ett äckligt flöde ur din faders lem”, som Gunilla Nyroos förtvivlade och vanmäktiga Margret vrålar mot honom, mannen som förgjort hennes och så många andras söner för att undanröja rättmätiga tronarvingar.
Rickard III är sannerligen ingen kvinnornas pjäs. Antalet män är legio, det är makthavarna, klädda som vår samtids ”krigare” i svarta byxor och kritvit skjorta, som smider ränker och skär av halsar. Kvinnorna, här lika svartkåpade som Argentinas sörjande Madres de la Plaza de Mayo, har att underordna sig. Även om det sker trotsigt, likt Ingela Olsson i rollen som den stolta men illusionslösa Elisabet eller ilsket och förtvivlat, som Rebecka Hemses Lady Anne. Hon som mist make och far, bägge mördade på Rickards order. Ändå lyckas Rickard förföra henne redan vid faderns öppna grav. Och sedan nöjt konstatera bak hennes rygg: ”Min ska hon bli – åtminstone en tid”.
Just så, ty snart får han lust att äkta Elisabets yngsta dotter och då badar även Lady Anne i blod. Så kan det gå.
Stefan Larssons uppsättning är utfrätt som ett negativ. Svart och vitt, med allt utanverk bortbränt. Skådespelarna rör sig som i en shakespearsk byggnadsställning, en bärande konstruktion. De många rollkaraktärerna och namnen går ur och i varandra. Bödlarna är alla lika även om de ibland bär glasögon. Björn Granaths Buckingham, mannen som under viss vånda hjälper Rickard till makten, är en av solitärerna. Imponerande i sin resning och förmåga att gestalta den kluvna känslan av maktlystnad och samvetsnöd.
Scenografin också den avskalad, hög och vit med naivistiska men hotfullt svarta figurer på väggarna. Ett dödens klotterplank med en konungslig ljuskrona i neon däröver. En kall smärta också för vår egen tid där världens despoter tillskansar sig makten ena dagen för att störtas den nästa.
Ensemblen stramt på trästolar i en rad som likt en klockas vinge långsamt rör sig runt scenen. Från den lösgör sig personer och händelser fram mot scenrampen där Jonas Karlssons Rickard äger med lätt humoristisk ironi. Genom den distansen kommenterar Shakespeare sitt eget verk. Den pjäs som här spänner en båge mellan 1500-tal och 2010-tal och lyfter den vackra texten mot åskådaren. Det är faktiskt hisnande.
Loading ...
