Livat på månen

Drottningholmsteaterns textmaskin invigdes i helgen med Joseph Haydns komiska opera Livet på månen. Uppsättningen, som är ett samarbete mellan Drottningholmsteatern och Operahögskolan, regisseras av William Relton och dirigeras av Mark Tatlow. 
   Textmaskinen kunde inte ha invigts på ett lämpligare sätt eftersom förståelsen av den komiska dialogen var viktig för upplevelsen av operan. Men det är komik mot en mörk bakgrund. Orsaken till intrigerandet är samma centraleuropeiska patriarkala tradition som resulterat i det omskrivna Amstettendramat. Fadern, Signor Buonafede (Lars Arvidson) försöker förgripa sig på sin tjänsteflicka och stänga in sina döttrar i avsikt att genom (tvångs)gifte använda dem för att förbättra sin egen position.
 
Det som lyfter denna opera över andra med en liknande tematik är att Haydns bearbetning av Carlo Goldonis konventionella commedia dell’arte-influerade libretto resulterar i en intressant dubbeltydighet. Faderns nesliga nederlag blir både ett understödjande och ett underminerande av samhällets lagar; döttrarna vinner över fadern vilket omöjliggör hans försök att bryta de sociala gränserna.
 
I år firar Operahögskolan fyrtioårsjubileum som självständig utbildningsinstitution och en bättre jubileumspresent kunde man knappast ha fått än denna välspelade och tilltalande föreställning. En orsak till detta är det ambitiösa arbete som ligger bakom uppsättningen. vilket framgår när man läser programmet. Till exempel har Marika Feinsilber skapat helt nya kulisser.
   Man har också engagerat koreografen Patrik Sörling, vilket resulterar i att rörelse och gestik understödjer handlingen och att sångarna rör sig med en ovanlig medvetenhet. I synnerhet märks detta i ”badmintonscenen” där de båda systrarna Clarice (Karin Andersson) och Flaminia (Susanna Stern) diskuterar sin frustrerande situation. I vackra koloraturer som på ett finurligt sätt interagerar med deras bollspel genomför Andersson och Stern elegant den komplicerade scenen.
 
Det är Clarices friare, Ecclitico (Michael Axelsson) som är intrigernas primus motor och i den inledande scenen fångar Axelsson publiken med sin vackra röst och sin intensiva närvaro. Detta ger trovärdighet åt hans framgångsrika försök att lura fadern att tro att han verkligen befinner sig på månen. Den bedragne fadern tolkas på ett imponerande sätt av Lars Arvidson, som ger sin karaktär mänsklighet trots rollen som familjetyrann. Det är också klokt av Operahögskolan att ta in en mogen sångare i denna roll istället för att låta den sjungas av en elev, som inte har den nödvändiga erfarenhet som en sådan roll kräver.
 
I denna komedi är det för ovanlighetens skull inte betjänten som är intrigören, vilket kan bero på dubbelrollen som betjänt och kejsare, en utmaning som Daniel Johansson hanterar mycket väl genom den klangfulla rösten som förstärker hans närvaro och ger honom integritet som betjänten Cecco och auktoritet som kejsaren av månen. En auktoritet som är så stor att han kan ta faderns tilltänkta sexleksak, tjänsteflickan Lisetta, till brud. En kvinna som Nina Saeterhaug ger en varm jordnära och lätt upprorisk vardaglighet i röst såväl som i kroppsspråk.
   Saeterhaug och övriga sångare hade fint stöd i Drottningholmsteaterns orkester under dirigent Tatlow, som finkänsligt energisatte Haydns sprirituella månskensmusik.
   Kort sagt, mer livat än i Livet på månen kan det knappast bli på en operascen!