Man kan välja att titta på livet som en lång rad situationer och scener. Vissa är nya, vissa återkommer, och vissa överlappar samtidigt andra människors situationer i deras liv.
En sådan är flytten. Man flyttar in eller ut, och på samma plats gör alltid någon annan det motsatta. Det är påtagligt konkret och praktiskt, samtidigt oundvikligt existentiellt – både början och slutet ryms. En perfekt situation för ett kammarspel.
När Lars Noréns pjäs Ren får Skandinavienpremiär på Fria Teatern (urpremiären var på Comédie Francaise i Paris 2009) laddas dessutom det existentiella ytterligare av hotet mot teatergruppens framtid.
Ett hem är trygghet – eller otrygghet – och Norén utnyttjar liksom ofta norske dramatikerkollegan Jon Fosse hemmets symbolik när han låter en tom lägenhet bli mötesplats för fyra rollfigurer.
Ett äldre par är på väg ut med sina flyttkartonger, ett yngre på väg in med sina. På de vita väggarna i Bengt Fröderbergs scenrum syns tydliga avtryck efter nertagna tavlor. ”Kvinnan” vill bli klar, är på väg ut – ur den gamla lägenheten såväl som ur det långa förhållandet – ”mannen” vill dröja sig kvar, har svårt att ta ner fler tavlor.
Håkan Jonson och Birgitta Sundberg gör dem sorgligt trötta och lågmälda, de har sagt ”allt som kan sägas, och allt som inte kan sägas”.
Kajsa Linderholm och Per Lasson får fint fram en trevande kärleksrelation som fortfarande letar efter orden att säga allt det där med. Möjligheterna till komik när de som ”hon” och ”han” kommer med samma kartonger och gardiner noteras endast med lätt hand, är snarare en förstärkning av tragedin.
Vi inser sakta att de båda paren kanske är ett och samma, bara bilder ur olika tider.
Ulla Gottliebs regi bygger mycket på lätthet. Rollfigurerna tonas in och ut genom varandra, syns genom varandra som genom de tunna vittransparenta gardinerna som tas ner och hängs upp framför lägenhetens fönster.
Det är en lätthet som passar dramat, men som samtidigt ibland hindrar det från att få riktigt fäste. Kanske hade det fungerat bättre om föreställningen hade känts kortare, en snabb ljus ögonblicksskiss med gråa skuggor och anat mörker. Nu hinner man börja vänta sig något tydligare, djupare, starkare under kvällens gång.
Flera scener lyckas dock ta ett fastare tag i den åtråvärda ögonblickskänslan – påminna om insikten om att det som passerade just den där sekunden ju var livet.
Loading ...
