Samuel Eks entimmeskorta pjäs Love Lane är ett relationsdrama mellan två som har bestämt sig för att viga sina liv åt varandra. Gärna som ett livslångt projekt, något man har väntat på, något man vill fylla upp sitt liv med. En dröm om att hitta den rätte/rätta – för det är väl så det ska vara? För det är väl bara så man kan bli hel?
Två skådespelare, Sara Estling och Jarle Hammer, möts på en minimalistisk scen. Två mikrofoner, två snurrfåtöljer och en panel i bakgrunden. Ett par med en orubblig tro på att ha livet i sina händer: med konkreta mål, deadlines och lycka i sikte.
Hon snart 30, han något äldre. Med otålig snabbhet störtar de med jämna mellanrum fram till mikrofonerna för att med hesa och hetsiga röster frambesvärja sina minnen, sina framtidsplaner. Däremellan rullar den måluppfyllelsetyngda och glädjelöst kontaktlösa vardagen fram. Hon förekommande och konventionellt vänlig, han beskyddande och bestämd. För det är väl så det ska vara? Kvinnligt, manligt.
Här sägs inte ett ord för mycket, görs inte en gest för lite. Allt är som det ska vara. I ett lyckat förhållande med framgångsrecept. Tills dagen D då nästa projekt ska gå av stapeln men då en oväntad händelse vänder upp och ner på den skenbara tryggheten. Är det äntligen dags att lyssna på sig själv?
Igenkänningen bland publikens trettioåringar ger sig med jämna mellanrum till känna i höga skratt och fniss. Estling och Hammer spelar oklanderligt, i ett perfekt synkroniserat rörelseschema.
Men ändå är det något som fattas. Kan det bero på slutet? Det blir ett förhoppningsfullt happy end – som tar udden av den tidigare ironin över det osunda livet, hetsen i kapplöpningen med andra målinriktade par med den imaginära livskarriären framför ögonen.
Det känns falskt och det är bara kylan som återstår.
Loading ...
