En röd ridå i fonden, en kudde, en piasavakvast, ett notställ och en hög med manuspapper utgör scenografin när Åke Arvidsson gör monologen Den komiska tragedin på Sundsvalls Teater.
Han stökar omkring på scenen i en dräkt av ljusgult läder med drag av medeltida gycklarkostym och låtsas bli förvånad när han ser publiken. Eller också är det meningen att han ska bli förvånad, men impulsen fungerar inte.
Sedan hojtar han något till ljusteknikern Claes om belysningen och väljer (eller låtsas välja) ut en dam i publiken vars förmodade tankar om vad som händer på scenen han imiterar.
– Ni har kommit hit för att se skådespelaren, men vi roller finns till långt innan vi spelas, säger han och frammanar en vision om att det sitter ett gäng roller uppe i himlen och väntar på att bli spelade.
Första akten används i stort sett för att etablera situationen, att det vi ser är en metateater där Rollen och Skådespelaren interagerar på scenen. Men föreställningen kan också ses som en pjäs om människan och hennes olika roller i livet – och då blir den intressant.
Rollen markeras med en röd näsa. Han är gåpåig och talar verserat så att det ekar av comédie française. Skådespelaren är en mer rädd och timid typ.
I andra akten släpps det metateatrala greppet. Rollen ger sig ut på jakt efter tiden och kärleken. Föreställningen lever, den är rolig, spännande och överraskande. Åke Arvidssons impulser kommer som de ska, ridån rasar, rollen och skådespelaren jagar varandra och tiden bara går och går. Man vill inte att den ska ta slut.
Det är uppenbart att pjäsen med sina existentiella frågeställningar kommer ur den franskspråkiga, kontinentala teatertraditionen som vi inte ser så mycket av i Sverige. Och den har något att säga oss om att våga tro på drömmar och att inte ge upp.
Loading ...
