”Det var precis som om jag kände värkarna!” Publikreaktionen var inte oväntad. Nära livet må ha 50 år och ett idiomatiskt folkhem, sämre lagstiftning, hierarkisk förlossningsvård, taskig terapi och endimensionella pappor som mossiga kvarnstenar runt halsen. Plus en rosad (och svimningsframkallande) Ingmar Bergman-film samt en hyllad tv-serie om barnmorskor i bakhasorna.
Likväl är Östgötateaterns uppsättning av Ulla Isakssons drama om tre gravida kvinnor ur skilda samhällsklasser totalstark, åtminstone vad gäller nära livet-upplevelser. Vi är här, och lika mycket där. Allt samlar ihop sig till en ända in i magen/livmodern smärtande punkt av liv, död och (kvinno)hemligheter.
Mer konsekvent kunde Spetsprojektet knappast avslutas.
Inuti tidens, rummets och handlingens enhet ligger (minst) tre berättelser kring den kvinnliga erfarenheten hårt paketerade. Förväntan, förtvivlan och, till slut, kanske också en smula lycka avlöser varandra och maxpulsen är hög.
Även när tystnaden är avvaktande kompakt, och endast Leif Agrérs koreograferade dansinslag, ett slags stiliserade integritetsmarkörer eller visuell klagokör, skänker andrum.
Marika Feinsilbers sjukhusstrama miljö ger bilden precision. Långa vita draperier avskärmar, koncentrerar, skapar symboliskt mörka öppningar och parallella aningar.
Musiken andas. Arvo Pärt, vem annars! Anna Ternheim, Anna Järvinen, Nina Ramsby, 1950-talsrock … Inför Annika Norlins avslutningssång föll jag totalt i kras.
I centrum slår dramatiken till på allvar. I ett lysande samspel mellan Monica Wilderoths Cecilia, som efter sitt missfall och i ett kvalfyllt ögonblick av framsynthet gör upp med såväl äktenskap som kvinnoroll. Ida Löfholms barnlängtande Stina och en illusorisk förlossningsscen i klassiskt triangelformat, där allt (utom en glimt av fingerad maghud) stämmer. Samt Gloria Tapias unga Hjördis, truligt tvehågsen inför sin faderlösa graviditet.
Syster Brita, Gunilla Orvelius, med sitt oföränderliga vårdhjärta, och Linda Birgerssons olyckliga kurator kompletterar. Medan de äkta männen får sin tidstypiska dos av William Wahlstedt.
Först som sist: en iscensättning med vittring på något intimt och evigt. Som vid sekunderna före en existentiell big bang, då skräcken vibrerar i takt med undret. Fantastiskt! Med Jenny Andreasson som förlösande regissör har något utomordentligt sevärt getts liv.
Loading ...
